Vasakärven och järnröret. Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 30-talet, Per Svensson, Weyler

Det kusligaste som skett under 10-talet är nog normaliseringen av Sverigedemokraterna, något som har intensifierats efter valet förra hösten. Då utkom Per Svenssons bok Vasakärven och järnröret, som visar paralleller mellan 30-talets svenska nazister i Lund och nutidens sverigedemokrater. När den nu utkommer i pocket berättar Svensson i ett nyskrivet extra kapitel om den politiska depression han upplevt under det knappa år som har förflutit. Dess nya undertitel inskärper också kopplingen till nutiden.

Därför är det här en ännu mer akut bok i år än förra året, när SD:s valresultat kom som en äcklig överraskning. Nu stiger deras opinionssiffror, i takt med att retoriken hårdnar allt mer, och nyhetstexterna talar om ”flyktingströmmar” och ”volymfrågan” och ”kvoter”. Hur länge dröjer det innan vi får läsa om ”tiggerifarsoten”? För vi vet ju – eller borde veta – vad som händer sedan, när vi gett efter för den typen av retorik.  

Det här är också en berättelse om hur Jimmie Åkesson kryper fram ur en brun gardin, borstar bort dammet från sina axlar och knyter sin blommiga slips och sopar igen stövelspåren efter sig. När han är nio år gammal eller så blir han ordförande för SD:s lokalförening i Sölvesborg.

I början var det lätt att skratta åt SD, och vissa episoder som återberättas här låter onekligen, som Svensson föreslår, som parodier från fiendehåll. Jo, nog kunde de te sig löjliga till en början, men det har blivit allt svårare att skratta bort dels den hårdare retoriken, och dels som sagt de otäckt höga opinionssiffrorna. Även om jag ler en aning när jag läser om besvikelsen att schack på medeltiden gjorde ett fornnordiskt sällskapsspel överflödigt, att de på fullt allvar önskar tillbaka något som hette ”nävbräde”.

Det är en behärskad indignation som ledsagar Svenssons stil. Nu kan man fråga sig hur lång preskriptionstiden är för SD, för hur lång tid rötterna i BSS (Bevara Sverige Svenskt) är ett dugligt argument. Antagligen biter sådant endast på de som redan tagit ställning mot allt som SD står för. Samtidigt: det räcker med att skrapa lite på ytan så framträder monstret.

Svensson menar att i SD:s nuvarande dröm om ett stor-Sverige är det tidiga 1900-talet den stora förebilden, med andra världskriget som en parentes. Annars kan inte nationalism försvaras. Men det är ett diffust ”Sverige” som avses, om det ska inhysa både Heidenstam och Ekelöf, för att ta ett exempel på konstnärliga bearbetningar av nationen.    

Hur ska SD bemötas? Att tiga hjälper inte. Att bemöta deras motsägelser då: varför görs inte det i större utsträckning? Jo, för alla gånger de har fått motstånd – som när Skavlan intervjuade den sjuke Jimmie Åkesson – så ökar sympatierna. Skavlans frågor tog upp just motsägelserna, men kritiken handlade om det etiskt oriktiga att ställa kritiska frågor till en sjukskriven partiledare.

Nu är Svensson inte intresserad av att binda de gamla syndarna vid en skampåle, utan mer om att hitta ett mönster som är mer entydigt än tidigare historieskrivning har visat. På 30-talet fanns det gott om intellektuella som supportade nazismen, som Sven Hedin, Fredrik Böök, PO Sundman, Örnulf Tigerstedt. Vad har SD? Marcus Birro.

I sitt nyskrivna kapitel påminner Svensson om ”Leifs” insändare i Jyllands-Posten från slutet av mars i år, där han föreslog att invandrare skulle utrotas. Svensson jämför med Jonathan Swifts berömda anspråkslösa förslag (även om han fått grundidén om bakfoten), att en välvillig tolkning är åt satirhållet. Men inget försvarar Jyllands-Postens publicering. 

Som skribent är ju Per Svensson balanserad, men också oväntat fyndig: ”De nöjer sig med en Ullaredsversion av 1800-talets föreställningar om det folkliga och fosterländska.” Men raljans åsido, det Sverige som SD söker efter och vill ”återskapa”, förblir en hägring, en anomali och något som måste innehålla rejäla citattecken. ”Sverige”. Det kan inte åter-skapas, utan bara skapas, och för sådant räcker det inte med ord utan handling. Det krävs nävar, vapenskrammel, uniformer, stängsel, taggtråd, utrensningar, blodspillan, våld, överfall, död.

De likheter Svensson hittar mellan Lunds studenter och nutidens SD:are är kusliga. Med en saklighet som i sig är ett argument skriver han ett reportage som effektivt sticke hål i SD:s bajsballonger. För att inte tala om den utbredda myten om representanternas vanlighet: lika tröttsam som Marcus Birros eviga tjat om ”eliten” i sina krönikor.