Udgående fartøj, Ursula Andkjær Olsen, Gyldendal

Eftersom de stora svenska förlagen har gett upp om poesin (Bonniers ger inte ut en enda diktsamling i höst) får man hålla till godo med de danska förlagen. Oavsett om man håller med om att det är en guldålder nu – det tar några decennier innan man kan uttala sig om sådant med säkerhet – är jag tacksam att det ges ut så mycket vital poesi i Danmark.

I den antologi som utkom 2002 på ellerströms, Och ditt hjärta slår och slår, var Ursula Andkjær Olsen ett av de viktigare namnen. Jag skrev om Det 3. årtusindes hjerte för drygt två år sedan. Trots att hon debuterade så sent som 2000 ges nu hennes fjortonde bok ut, diktsamlingen Udgående fartøj. Den inkluderar vackert spännande monokroma fotografier av Sophia Kalkau, ett underskattat tilltag som kan erinra om effekten som skapades när Aase Berg till sin andra bok Mörk materia använde Tom Bensons fotografier.

Men det här är en bok som helt klart står på egna ben. Andkjær Olsen tassar inte omkring, och visar inget tålamod i sökandet efter glosor, utan allt får komma fram oförmedlat, som om orden står och stampar av otålighet för att födas på boksidan. Det finns en råhet i hennes tilltal, både uttryckligt och underförstått, som jag uppskattar. Här finns inte tid för nyanser. Hennes poetik sammanfattar hon bäst själv: ”det bliver alltid et mønster / så lad det blive et hårdt mønster”.

Hårt, ibland med emfatiska versaler, och kompromisslöst … höll jag på att skriva, men då förekommer Andkjær Olsen, undanber sig den etiketten, menar nog hellre att det är en fråga om att vara vuxen sin uppgift. För den som är kompromisslös och fri i sitt skrivande blir sådana benämningar tautologiska. Att säga att man är fri/kompromisslös blir då ett förnekande.

När poeten går mot strömmen kan perspektivet vändas. ”Det privata är politiskt” löd ett bekant slagord från det politiska 70-talet eller när det nu var. Skriver Andkjær Olsen utifrån egna erfarenheter? Hur ska jag veta vad som är en korrekt återgivning av en upplevelse – det enda som räknas är om poeten har sett och förstått, om den förmedlade upplevelsen är äkta, om orden är sanna. Hon har ett smått maniskt förhållande till det konceptuella, utsätter det för attacker, som om ordförrådet fanns i en boxboll.  

Hon lanserar teorier. En av dem handlar om att självhatet är nödvändigt för att överleva i den här världen. Då kan invändas att självhat är en livsfarlig ingrediens, något erfarenheten visar. Det är inte lätt att leva med det. Men inte heller utan det, för vad är det för FUCKING liv? undrar Andkjær Olsen implicit.

Det sker i en poesi som flyttar fram gränserna för vad som låter sig sägas. Det här måste göras hela tiden. Annars blir det stagnation. Det skrivna bygger på andras insatser, och poeten står i tacksamhetsskuld – ja, men däri ligger också ett ansvar att förvalta och utveckla, och där tycker jag Andkjær Olsen lyckas, genom att vara så kategorisk och hänsynslös. För här saknas halvmesyrer.

Hon skriver med en befriande enkelhet. Om hat som ett enkelriktat känlsouttryck. Jag påminns om Joyce Carol Oates boktitel, I Lock My Door Upon Myself. Diktjaget här kan påminna om en korsning mellan Lilla My och Ior. Men om valet står mellan obstinata gnällspikar och förnumstiga trivseltyper väljer jag det förstnämnda. I dikterna om självhat fräser orden, och hatet blir egentligen utåtriktat, konstruktivt. Men längtan går i alla riktningar. Och längtan kan leda till det storartade.

Det kanske är så enkelt att här finns embryot till Aase Bergs hagga. Känner du inte henne? Vänta bara, snart kommer hon ut i romanen Kvinnofällan, och då finns ingen återvändo. Andkjær Olsens hagga är också redo att födas, att ta plats. Den söndriga och härskna ska nu söndra och härska. 

Ursula Andkjær Olsen skriver utopisk poesi. Kanske all poesi är utopisk, hopplös i sina försök att komma till rätta i en ogästvänlig miljö. Så ska kanske de passager som avslutar varje avsnitt uppfattas, döpta till ”tecnoscientific”, med uppmaningar ställda från ett rymdskepp. Jag läser dem som framtidsminnen, en glosa med större behörighet på danska än på svenska.