Någon måste ha förtalat Pressbyrån

När jag var liten läste jag kopiösa mängder serietidningar. Det gjorde vi alla, mina jämnåriga och jag. Barrikaderade oss långt undan vuxnas förmaningar, med buntar av Buster, travar av Tintin, famnar av Fantomen.

Förmaningar? Ja, med vuxnas mest myndiga röst förkunnade både dagstidningar och tv samt alla i vår omgivning som lämnat tonåren bakom sig att serier var fördärvligt. Ur både etiskt och estetiskt avseende. Om de hade vetat att alla dessa förbud bara gjorde serierna än mer lockande, ungefär som när varningarna för den farliga punkrocken gjorde mig oändligt nyfiken på vad som skulle hända med mig bara jag fick tag på ”Never Mind the Bollocks”.  

Vi läste serier, för det fanns inte mycket annat att göra för oss svältfödda småglin. Inget internet, inga smarta telefoner, inga tv-spel. Barnprogrammen bestod till största delen av leranimationer från Tjeckoslovakien. Ville vi se tecknat fick vi först borsta bort gruset ur ögonen och gå upp tidigt på helgerna för att följa ett tråkigt magasinprogram som under sina flera timmars programtid kunde visa en minut eller två tecknad film.

Nu bedriver Pressbyrån en kampanj för att öka ungas läsning. Det sker med en tecknad serieversion av Kafkas Processen. I inledningen är den inriktad mot småbarn, med glatta färger och djur i huvudrollerna. Polisgrisar arresterar den arme Josef K., snarlik en anka. Att det inte går till så i romanen – han blir ju häktad i sitt sovrum, och blir inte heller frihetsberövad – får tillskrivas kontot konstnärlig frihet.

Sedan blir serien mer realistisk, och svartvit. (De geniala serietecknarna Will Eisner och Robert Crumb har på var sitt håll gjort egna versioner av både Processen och Kafkas liv.) Längst ned på annonssidan försvinner illustrationerna helt, och den handskrivna texten ger mitt i en mening efter för boksidans typografi.

Tanken är nästan för övertydlig. Läsningen av serier är en inkörsport till läsning av böcker. Därmed: serier är inte (längre?) något farligt, eller moraliskt förkastligt. Eftersom det får dig att läsa Kafka …

Nåväl. Barn och ungdomar uppmanas att gratisläsa affärens ”populäraste serietidningar”. Fast läser barn och ungdomar verkligen serier? De serier som är framgångsrika nu är snarare serieböcker tecknade av Martin Kellerman, Nina Hemmingsson, Liv Strömquist, Sara Granér. Det vill säga, serier som vuxna läser.  

Man bör vara på sin vakt när stora företag visar sin välvilja. ”Kom till oss och gratisläs”, säger de, men avsikten är ingen annan än att barnen ska medföljas av vuxna med laddade plånböcker. Svenska serietidningar säljer inte som de gjorde för fyrtio år sedan, men kanske det här kan ge några vinster, och inte minst öka försäljningen av företagets andra produkter.

Läskampanjer är nog bra, men det finns alltid ett smolk i dess bägare. Alarmerande rapporter om att unga läser allt mindre har vi kunnat ta del av sedan så länge jag kan minnas. Jag har svårt att se värdet i att tvingas till läsning, eller symboliken i att läsningen görs till något upphöjt och fint. När jag började läsa böcker var det inte för att samla poäng och få en premie – vanlig biblioteksstrategi – och allra minst för att vuxna gav uppmuntrande klappar på axeln.

Den här kampanjen gör inget annat än att säga att läsningen av serier är mindre fin och upphöjd jämfört med läsningen av böcker. Det är i sig en lönlös kamp, om barn och ungdomar redan valt bort läsningen av serier. Det enda som kan få unga att läsa Kafka är att berätta vad som händer när du gör det.

Det är en omvälvande upplevelse inte helt olik att lyssna på Sex Pistols debutalbum för första gången. Upptäckten av en ny värld. Skrämmande i sina anomalier, men också så bekant att du inte kan låta bli att dra paralleller till din egen värld.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/7 2015)