10TAL

En idé: 10TAL borde publicera en antologi med sina debutanter, ända från 80TAL och framåt, för att se vad som hände med alla dessa lovande röster som de ger sitt utrymme åt i varje nummer. Hur många etablerar sig som författare? Nä, det är ingen insinuant fråga, jag är genuint nyfiken. Kanske det kunde vara ännu mer intressant att se vad debutanterna faktiskt svarar på frågorna om exempelvis favoritförfattare och vad de tycker om den samtida svenska litteraturen. Min gissning är att inte mycket har hänt sedan 80-talet, bara att Lispector har ersatt Duras som främsta gunstling, men att gnället på den utgivna litteraturen har förts med exakt samma argument hela tiden, det vill säga att debutanterna vet att den är dålig trots att de i stort sett inte befattar sig med den …

Lite uppfriskande svarar ändå den ena debutanten Arazo Arif, när hon konsekvent vägrar ge några namn på sina favoriter. Hon skriver bra dikter, och det gör den andra debutanten också, Moa Franzén. Det är inte svårt att förstå varför redaktionen valt ut dem. Enda problemet är att de är lite svåra att skilja åt.

Huvuddelen av numret #20 2015 ägnas en lång och något rörigt skriven artikel av John Swedenmark om ”lyriken i musiken”, alltså ännu en genomgång av sångtexter som litteratur. Ändå bra att han kommer med konstruktiva förslag, som att ersätta ordet ”text” när man talar om sånglyrik, och hellre behandla det som talspråk. Faktiskt är ganska mycket av det han lägger fram vettigt, liksom åtskilligt av det som sägs av de sex artister han intervjuar, bland annat Lina Högström (Skator) och Silvana Imam, som här på ett konstruktivt sätt jämförs med Edith Södergran.  

Men det är en ohyggligt lång text. Och det är måhända en oroande tendens att ett helt tidskriftsnummer fylls av så få artiklar. Det blir till exempel allt mindre av konst i 10TAL. Två andra längre texter är ett utdrag ur Aase Bergs kommande haggroman Kvinnofällan. Det är helt klart en efterlängtad roman, och det som finns att läsa ger minst sagt mersmak, men det fjorton sidor långa utdraget tar samtidigt utrymme från något annat, kanske den ”samtidsdebatt” som omslaget utlovar. (I rättvisans namn är dock Berg en av de mest kompromisslösa samtidsdebattörerna, så låt gå för det.)

Samtidsdebatt förs av Daniel Sjölin i en text som är nästan lika lång som Bergs, där han erbjuder ett alternativ till den undermåliga litteraturkritiken. Nämligen att uppmärksamma populärlitteratur mer, och allra helst ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Om det har att göra med att han tillsammans med Jerker Virdborg skriver populärlitteratur utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, det låter jag vara osagt. Hans artikel har sina poänger, men återigen, dessa dränks av tvångsmässiga försök att skoja till det, samt att han verkar vara besatt av ett tv-program som heter babel, som hans text stalkar på ett olustigt sätt.