Passing by the Dragon. The Biblical Tales of Flannery O'Connor, J. Ramsey Michaels

David Foster Wallaces legendariska skämt går ungefär så här: två fiskar simmar, när de möter en äldre fisk som frågar dem: ”Hur är vattnet?” De två fiskarna simmar vidare, tills en av dem frågar den andre: ”Vad fan är vatten?” Flannery O'Connor rör sig med sina berättelser med religiös tematik som fisken i vattnet, utan att någonsin ifrågasätta dess självklarhet där.

Hon är en strikt religiös författare, old school-katolik, och det är förstås givande att då ta reda på hur hon går till väga när hon bygger upp sin religiösa vision av världen. Det har i alla fall J. Ramsey Michaels gjort med sin studie Passing by the Dragon. The Biblical Tales of Flannery O'Connor. Han är professor emeritus i religion vid Missouris universitet. Hans bok är ordentligt skriven, det vill säga att han går metodiskt till väga, när han i de olika kapitlen ofta ställer noveller intill varandra för att åskådliggöra hur tematiken återkommer.

Dessa noveller, så fulla av det oundvikliga, med de sorgliga ödena, figurerna som bär på så många skavanker … Och O'Connors fullständiga identifikation med sina karaktärer.

Som vi har sett utifrån bland annat Brad Goochs exemplariska biografi Flannery som kom 2009 var O'Connor betydligt mer bevandrad i teologi och religionshistoria än den gängse bilden visat. Exempelvis recenserade hon flitigt böcker i ämnet, men sysselsatte sig också med att diskutera ämnet i flertalet av sina brevväxlingar. En sak som förbryllar med O'Connor är att hon i så hög grad lockar manliga kritiker: manliga kritiker som annars skyr kvinnliga författarskap väljer att skriva essäer och böcker om denna författare. När jag tänker på en del andra kvinnliga författarskap som jag gillar, Lispector, Duras, Winterson, Jelinek, Södergran, Dickinson, Plath, så har de nästan undantagslöst attraherat kvinnliga litteraturvetare. Ett undantag för framtiden kan Joyce Carol Oates antagligen bli, då hon är en av ytterst få som jag vet manliga läsare gillar (anekdotisk bevisföring, skjut mig).

Här får man åka slalom mellan alla Bibelreferenser och -citat, som Michaels nitiskt noterar. Det blir ibland lite för många exempel. Författaren John Hawkes menade halvt på skämt i sin essä ”Flannery O'Connor's Devil” att hon var på Djävulens sida i sitt skrivande (medan hon menade att han blandade ihop sin bild av Djävulen med hennes bild av Gud), ungefär som Blake menade att Milton omedvetet var på Djävulens sida när han skrev Paradise Lost.

Man kan åtminstone konstatera att ofta är det som om O'Connor ger efter och släpper in cynismen i sina berättelser – som i den uppgivna ”The Life You Save May be Your Own”, om främlingen som uppvaktar, friar och gifter sig med den debila dottern för att lägga beslag på familjens bil. Eller ännu mer i en av hennes mest kända noveller, ”Good Country People”, om en annan främling som förförs av dottern men i stället flyr med hennes träben. Det onda får ofta det sista skrattet i hennes berättelser, där definitionen av det goda – en annan känd novell är ju ”A Good Man Is Hard to Find” – lyder att ”det som är gott är det som är gott för mig”, alltså hejdlös egoism.

Michaels diskuterar flitigt hennes mest kända noveller, liksom debutromanen Blodsbunden, samt Och stormen för oss vidare, som får två kapitel (vilket inte betyder att den är dubbelt så bra eller dubbelt så betydelsefull som debuten). Man kan fråga sig om man blir hjälpt av att läsa hans bok, om det är nödvändigt att känna till Bibelställena, den teologiska kontexten. Tveklöst svarar jag ja på det: O'Connor är svår att hantera för kristna läsare, men också för andra, skulle jag tro, för dem som bara ser hennes karaktärer som freaks, allt för udda inslag i en allt för udda tillvaro. Hon ansträngde sig för att göra sin värld begriplig för den som inte delade hennes uppfattning, den som inte var lika förtrogen med ”Schäschelden”. Frågan är ändå om man måste göra som Michaels föreslår, se Gud i den frekvent förekommande röda solen som manifesteras i novellerna, ofta när det våldsamma slutet nalkas. En röd sol kan också indikera fara, eller vrede, den vrede som förtär människan. Faran kan stå för sametet, och om man kallar det för Gud är väl inte avgörande för läsningen – även om jag accepterar att det var så för den bokstavstrogen O'Connor själv, med sin konkreta Gud och sitt konkreta Helvete.

Han diskuterar också poeten Gerard Manley Hopkins bekanta term ”instress”, en slags empatisk identifikation, som också Thomas Merton diskuterat (Merton var ett stort fan av O'Connor). Michaels utnyttjar begreppet i sin diskussion av O'Connors roman Och stormen för oss vidare, och får det att likna Freuds suggestiva ”das Unheimliche”, det som är igenkännbart men ändå annorlunda. Det jobbiga med O'Connor är att hon inte lägger saker till rätta, att hon inte kommer med försonande tillrättalägganden som förklarar skeendena. Vi lämnas övergivna med vanmakten. Det våldsamma i hennes berättelser fungerar inte katharsiskt, utan leder in mot nya mysterium. När hon själv diskuterade novellen ”Greenleaf” om en stackars kvinna som blir spetsad av en tjur förklarade hon för sin vän Betty Hester: ”Perhaps you are able to see things in these stories that I can't see because if I did see I would be too frightened to write them. I have always insisted that there is a fine grain of stupidity required in the fiction writer”.

När Michaels tar upp mer utrymme blir hans diskussioner mer givande, och man kan säga att hans jämförelser mellan de enskilda berättelserna är till bokens fördel; därför blir den allt bättre ju mer man läser i den, när man själv kan följa med och instämma i de mönster som urskiljer sig vid läsningen. Som när han skriver om ”A View of the Woods”, för att ta ett exempel (en personlig favorit: jag tog upp den som exempel när jag skrev om O'Connor i Ordkonst för två år sedan), en novell han både jämför med Shakespeares tragedier och kallar för en av författarens ytterst få kärlekshistorier. Problemet är att mannen älskar på fel sätt: inte sin nästa, utan bara sig själv, på det typiskt egoistiska eller narcissistiska sätt som är så vanligt i dessa noveller. Den äldre mannen kommer definitivt till Helvetet, och dotterdottern lika definitivt till Himlen, säger Michaels, med hänvisning till O'Connors brev. Jo, men dessa använder han kanske lite för ofta som facit, som om det är där den absoluta sanningen om innebörd och betydelse finns. Snarare uppmuntrar hon till öppnare tolkningar, och utelämnade medvetet ett stycke som skulle ha förtydligat att gubben dör mot slutet. Som novellen nu står är det inte helt klart.

Och det längsta kapitlet handlar om det som på O'Connors tid hette ”rasfrågan” – att Michaels behåller termen i en bok från 2013 är väl inte helt lyckat. Det vi vet är att O'Connor hade rasister i sin omgivning, och att hon själv var ambivalent. Michaels citerar ur ett opublicerat brev: ”I don't like negroes. They all give me a pain and the more of them I see, the less I like them. Particularly the new kind.” Även om novellerna kritiserar hyckleriet och raljerar över rasister finns även en udd riktad mot svarta.

Det ska ändå framhållas att Michaels ambition är lovvärd, det vill säga att skriva både för den religiöst intresserade och den litterärt intresserade O'Connor-läsaren: ”I have found the task of bringing the two together not too difficult and altogether rewarding.” Kanske han underskattar svårigheten där. I sista kapitlet sammanför han , eller visar hur O'Connor sammanför, Gamla Testamentet med Nya Testamentet, utifrån den sena novellen ”Parker's Back”. Jag har nog alltid läst den med visst missnöje, men Michaels visar att denna kontext öppnar upp den för ny förståelse, och jag är villig att acceptera den premissen.

Om man ska vara lite kritisk mot Michaels handlar det väl om att han skriver nästan för sakligt, så att man önskar att hans stil hade lånat något ytterligare av O'Connors språkliga bångstyrighet. Till viss del faller hans bok nog också mellan stolarna, då O'Connor som författare knappast varit av intresse för religiösa läsare, då hon inte erbjuder några distinkta svar. Dessutom stryker hon inte medhårs, och använder humor, något som annars inte brukar känneteckna religiös utövning. Men också brukar icke-religiösa läsare inte vara roade av att läsa religionsvetares böcker. Jag tycker nog att det är en skyldighet att om inte annat gå halvvägs till mötes, även om det är mycket begärt att vi ska tränga lika djupt in i religionen som författaren själv.