I
morgon meddelas vem som får årets Nobelpris i litteratur. Att det
finns många kandidater kan vi vara säkra om, och lika mycket
säkerhet vill jag investera i förvissningen att det inte heller i
år ges till en poet. För är det en genre som Svenska Akademien har
åsidosatt de senaste tjugo åren är det poesin, medan dramatiken
sett utövare som Dario Fo, Elfriede Jelinek och Harold Pinter få
priset, alla efter poeten Wislawa Szymborska, som fick det 1996.
Jo, jag
är förstås medveten om att Tomas Tranströmer är poet, och att
han fick priset för tre år sedan har nog inte undgått någon. Men
det ser ut att ha varit ett undantag, och det förblir trist att en
hel generation poeter ser ut att bli förbisedda. Inte minst med
tanke på att Modernista sedan ett par år ger ut Inger Christensens
samlade böcker på svenska, och i nästan samtliga recensioner
behöva bli påmind om det sorgliga i att hon aldrig fick
Nobelpriset. Eller att förra årets pristagare prosaförfattaren
Alice Munro förmodligen omöjliggör att den briljanta poeten Anne
Carson hinner få priset, då de råkar dela nationalitet.
Anne Carson (foto Lawrence Schwartzwald)
Bland
de aderton finns ändå ett knippe skickliga poeter, som Kristina
Lugn, Katarina Frostenson, Jesper Svenbro, Kjell Espmark och Anders
Olsson – samt att Horace Engdahl med sina essäer visat sig vara en
lysande läsare av poesi. Lugn visade i höst sig vara en ypperlig
poesiläsare i svt:s bokcirkel i Hökarängen, programmet om
Stagnelius. Ja, rentav berättaren Torgny Lindgren gav i sin ungdom
ut några diktsamlingar. Här borde finnas kompetens att vaska fram
en poet som skriver lika värdefull litteratur som de prosaförfattare
som mestadels premierats sedan Szymborska.
Till
förra årets Augustpris nominerade vi två poeter, men det var med
den lite luttrade vissheten att deras chans att vinna var mer
obefintlig än minimal. Den ende som vunnit Augustpriset med en
diktsamling är – just det, Tomas Tranströmer, med Sorgegondolen.
Det var arton år sedan.
Det kan
te sig som en obetydlig fråga, men i förlängningen riskerar poesin
att bli allt mer marginaliserad, och det tjänar ingen på. Allra
minst samhället, även om jag är medveten om att de flesta tycker
att poesi är flummigt och snobbigt. Glöm då inte att poesi är vår
mest ursprungliga kommunikation, att det inte behöver vara svårt
eller otillgängligt.
Det
sista som överger människan lär vara hoppet. Bli därför inte
förvånade om ni hör någon sucka uppgivet när Peter Englund
tillkännager att årets Nobelpristagare är en prosaförfattare.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.