Blåsa liv (Pulsslag), Clarice Lispector

”Vem är du som läser mig? Är du min hemlighet eller är jag din hemlighet?”

Om jag gör en tillbakablick över vad jag har skrivit på bernur sedan starten för åtta år sedan (hemska tanke!) skulle jag nog genast se att de texter som har skrivits mest friktionsfritt har handlat om Clarice Lispector. Av någon anledning har hennes böcker gett mig i gåva det lättlätta skrivandet. Jag har skrivit helt spontant, och det har varit på gott och ont och det dåliga har fått vara kvar och spillt över och fläckat det i någon mån bra.

När Lispector dog 1977 efterlämnade hon i manusform den märkliga samling texter som nu ges ut på Tranan, Blåsa liv (Pulsslag), i Lennart Sjögrens förfarna översättning. Jag läste boken på engelska, som A Breath of Life. Det är en förbryllande bok. En underbar bok, kanske den mest sublima skapelsen i hennes serie av sublima skapelser, sammanställd i efterhand av vännen Olga Borelli. Strukturen är lös – det vill säga, fri.

Huvudpersonen är en manlig författare (”Författaren”). Han skapar en kvinna – blåser liv – en Ângela Pralini. Ett objekt, som ”kommer från aldrig”. Han är en mörk skog, hon är havets vågor: ”Ângela är ingen 'gestalt'. Hon är en känslas utveckling. Hon är en idé förkroppsligad i varat. I början fanns bara idén. Sedan mötte idén verbet. Och sedan var verbet inte längre mitt: det överskred mig, det var allas, det var Ângelas.”

Fast vad ska sägas om intrigen? Det känns som att jag bara upprepar mig, att påstå att intrigen är underordnad det oöverträffade språket – att jag hellre än refererar vad det handlar om skulle vilja citera typ varannan mening i boken, för att det är så djävla bra formulerat: ”Jag planerar ingenting, jag tar ett språng ut i mörkret och tuggar dunkel och i detta dunkel får jag ibland se det lysande och rena skimret av tre briljanter som inte är ätbara.”

Lispector skriver filosofiska romaner. Är de krävande? Det beror på din inställning. Det här är litteratur att konfronteras av, en världsuppfattning som vill ta sig in och utmana hur du ser på världen. Det är också läsning att bli utmattad av, och jag säger inte att det här är idealisk litteratur, eller att jag vill att alla ska skriva sådan litteratur. Att skriva så här innebär att skapa en egen genre. En ny sorts litteratur. Kafka gjorde det, förvisso också Joyce, om än inte i lika hög grad som många tror. Men det går inte att säga så om Borges, om Woolf, om Faulkner, för hur bra de än är, något nytt gör de inte.

Även om det handlar om döden är det i hög grad en skapelseberättelse. Ett estetiskt testamente. Att den inte blev avslutad är helt logiskt, då den tillåts fortsätta. Redan första meningen griper tag, slår fast innehållet: ”Det här är ingen klagan, det är ett rovfågelsskri. Regnbågsskiftande och oroligt. Kyssen på det döda ansiktet.” Ett skrivande på väg mot skrivandet. Ett farligt skrivande, ett rovdjursskrivande. Lispector är en farlig författare, som lägger sig så nära det instinktiva. Nära galenskapen. Hon befriar det förbjudna.

Det är lojt och hyperalert på samma gång, i en symbios mellan dessa polariteter, att hon är lika disträ som hon är fokuserad. Ja, i mötet mellan ytterligheterna finns nyckeln till denna makalösa prosa. I hur hon skriver det verkliga, skriver sig själv genomskinlig. I negationerna, lika mycket i icke-tänkandet som i icke-skrivandet. Hur alla känslor rör sig mot varandra – extasen och hatet, hur allt spiller över och in i varandra.

Du sveps med i spontana infall, nycker. Ângela blir både önskedröm och mardröm, och en författare är ju också en märklig kombination av lögn och sanning. Hos Lispector finns det för mycket av både lögnen (påhitten, anfallen) och sanningen (erfarenheterna, insikterna). Hon är attackerande. För att anfall är bästa försvar? För att försvar är anfall.

I dialogen mellan Författaren och Ângela saknas all distans. Det är en fullkomligt megaloman text. Här visas att frihet är det farligaste som finns för människan. Vad Lispector visar med sin text är indirekt hur livskänslan intensifieras i dödens närhet. Blåsa liv är både mer och mindre än tvillingtext till Stjärnans ögonblick, som skrevs samtidigt, och är något mer känd. Dialogen är mellan två jämlikar, kaxiga ordväxlingar, en battle mellan två konstnärssjälar, med Författaren som en Victor Frankenstein och hans Monster-Ângela som en like där rösterna går in i varandra – sömlöst – och skapar nya oroligheter. ”But what if the object started to speak?” frågade sig Luce Irigaray retoriskt. Lispectors roman är ett svindlande svar på denna (icke-)fråga, ett jublande sorgset svar.

Ingen annan författare har heller lärt mig så mycket som Clarice Lispector. Vad har hon lärt mig? Hon har lärt mig att läsa. Det låter futtigt. Vad betyder det att läsa? Att läsa – det är inget, du ska – leva. Att leva, det är allt. Läsning: det är tidsfördriv, förströelsen. Då är det i vilket fall en upphöjd förströelse, en förströelse som tar över och invaderar ditt tänkande. Hon har lärt mig det viktigaste: ifrågasättandet. Att inte ta saker för givna. Att dela Kierkegaards upplevelse (inlevelse, utlevelse) att man måste förvåna inte bara andra utan också sig själv.

”Så här skriver ingen annan!” Vilken kliché det är ändå, men det förblir det enda jag har att tillgå. Så här skriver ingen annan – lyckligtvis, vill jag invända. Det är för subjektivt, för apart, för extremt. Vad ska man ha hennes böcker till? Det rör sig inte om någon användbar litteratur, eller lämplig eller ”nyttig” litteratur som du kan läsa för att boosta ditt ego eller din självkänsla eller kulturella kapital. Lispectorfansen behöver inte sprida något evangelium. Allvarligt talat: jag skiter i om du läser henne eller inte, för du måste göra det på ditt eget initiativ. Upptäcka.

Den här religiösa skapelseberättelsen är kanske inget för nybörjaren, som jag kan lugna med att det finns på Tranan sedan tidigare finns sex vidunderliga böcker att tillgå, den ena vildare än den andra, alla lika utsökt kongenialt formgivna, på ett sätt som ökar läsbarheten och får dig att vilja återvända. För hon menar att religion och konst är detsamma, varken mer eller mindre.

Att blåsa liv är detsamma som att blåsa död, säger Lispector. Att andas död. Ironi eller inte: substansen rinner bort. Hon skriver här sin dödstext, sin dödande text, sitt dödsbrev, som innehåller allt annat än död, det är full av liv, pulsslag, blåst, andedräkt.

”Att vilja förstå är bland det värsta som kan hända mig. Men genom din godtrogenhet lär jag mig att inte veta. Men jag lever i fara. Inte en fara för faktum utan ytterst …”