Locus amoenus, Eva-Stina Byggmästar

Eva-Stina Byggmästar är en författare jag har följt sedan hon tog sina första studsande steg som poet, med djärvt uppbygda diktsamlingar på 80-talet. Hon har genom sin relativt produktiva period testat olika stilar, men varit förtrogen sitt uppdrag att skriva absurda upptåg på barnkammarväggen, även om de senaste årens böcker blivit nästan påträngande pastorala. Därför är det med viss skepsis jag tar del av den nya boken Locus amoenus (ellerströms), då titeln hänvisar till det latinska begreppet för en behaglig plats.

Men vilken fullträff det här är. Språket har blivit ännu mer sinnligt, när hon här låter sitt diktjag ströva genom den angenäma miljön i jakten efter ett du, som i förstone är gäckande. Byggmästar skriver uttalat romantisk dikt. Romantikens modus är minnet, har Horace Engdahl visat, och här har allting redan hänt, förefaller det.

Minnet av den älskade koncentreras till bilder av dess framträdande: ”Det var en underbar dag – / men en mer underbar dag / än alla de andra / underbara dagarna.” Hur undviker Byggmästar att det sinnliga blir sliskigt?

Leken leder fram till den hemliga kunskapen, den som delas av de älskande; platsen saknar inte bibliska referenser, men erinrar mer än ett Eden om ett antikt Elysium, med spår av egyptisk mytologi. Åtminstone nämns Baset som kattgudinnan (namnet brukar annars skrivas Bast, informerar mina källor i ämnet). Platsen är tungt symbolisk, och passande nog ingår boken i förlagets Enhörningsserie, för här finns enhörningen i dikten, bland lamm som strövar kring statyer och tempel.

Det finns en påtaglig närvarokänsla i miljöbeskrivningen, där spåren av lycka anas. Och platsen skildras utifrån panorering, där Byggmästar dröjer vid detaljen. Trots att hon inte söker sig till Jäderlundsk blomstermetaforik i sin gestaltning av det sensuella innehållet har hon mot slutet en rosdikt som kan leda tanken till att jagets strävan är av metafysisk art.

Likaså att det idylliska tangerar besvärjelsen. Att glädjeyttringarna skyddar eller bedövar ångesten, fungerar sedativt mot det hemska. Den avslutande lite längre diktens närmast trotsiga hållningen till lyckan och kärleken antyder detta. Dock finner ju diktjaget det eftersökna dunkla målet. Är det en musa? I åtminstone en av sina bilder visar Byggmästar hur hon förstår attraktionen:

”Det gyllene bordsurets

tätt omslingrande gestalter

visar kärlekens seger

över tiden.”

Liksom diktjaget söker sin kärlek söker Byggmästar som poet sin stil, och det är inte utan djärva avvikelser – här manifesterat i ett försiktigt bruk av arkaiska verbformer i plural. Jag tycker att hon går helt rätt i den här boken, att hon på något sätt hittar fram.