Helioskatastrofen, Linda Boström Knausgård

Svenska prosaförfattare är generellt duktiga, skriver prydliga och ordentliga romaner, hårt förankrade i verkligheten. Det finns några undantag: den icke helt salongsfähiga Linda Boström Knausgård är definitivt ett av dem. Med sin första novellsamling Grand Mal etablerade hon sig som en lysande uttydare av människans gränstillstånd, något hon minst sagt fortsätter med sin första roman, Helioskatastrofen (Modernista).

I grekisk mytologi är Helios namnet på solens gud. Boström Knasugård lånar namnet till titeln, men snarare är det myten om när Zeus födde Athena ur sitt eget huvud som hon tillämpar i sin märkliga berättelse. Huvudpersonen ”Anna” (Athena) föds nämligen, iförd rustning och tolv år gammal, ur fadern Conrads huvud. Åtminstone är det så hon själv förklarar det.

Hon befinner sig långt upp i Norrland – förmodligen Burträsk, utifrån de geografiska ledtrådarna – och tas om hand av en familj, efter att fadern hamnat på sinnessjukhus. Tidsmässigt är det kanske tidigt 80-tal, utifrån de ”Spola Kröken”-dekaler som syns lite här och där. Flickan, som får heta ”Anna”, går på möten hos nykterister, går i pingstkyrkan, som gärna vill att hon ska tala i tungor. Detta är hon medgörlig till. Men talar hon i tungor, eller talar hon grekiska?

Det är inte lätt att veta, eftersom Boström Knausgård uppmuntrar de kryptiska inslagen, är sparsam med förklaringsmodeller. I gengäld går hon rakt in i protagonistens huvud, skildrar skeendet helt osentimentalt, så att vi delar hennes förvirring inför det nya livet hon möter. Det som ter sig underligt för henne ter sig minst lika underligt för oss, och det är ett av litteraturens stora fördelar, att kunna delge denna insikt hos andra människor.

Vad Boström Knausgård har skrivit är en kuslig och svårtolkad allegori, i två delar, där första delen handlar om svårigheten att komma till rätta i en främmande värld. Andra delen, efter vad som troligen är flickans psykos, får henne att bli inspärrad på det mentalsjukhus som i romanen ligger i Skellefteå (i verkligheten torde hon ha hamnat antingen i Piteå eller i Umeå).

Det går nog att utläsa tungomålstalandet på två sätt: antingen som att det är grekiska på riktigt, att Boström Knausgård menar allvar i att låta Anna vara ett täcknamn för Athena. Eller så kan det uppfattas som en bild för författaren, som alltid uttrycker sig på ett sätt som andra tycker är konstigt. Författaren är dömd att bli missförstådd.

Det jag gillar med den här korta boken är hur hon växlar mellan två olika plan, dels ett mytiskt och dels ett strikt realistiskt, som när flickan hamnar på vårdavdelningen och får övernatta i samtalsrummet på grund av överbeläggning – där blir sagan plötsligt helt verklighetsanpassad. Hela romanen utspelar sig också i gränslandet mellan psykosens förvrängda värld och verklighetens trygga tillvaro.

Om än denna trygghet är skenbar, något Boström Knausgård förfaret förmedlar. Inte heller vet jag om igenkänning är litteraturens främsta uppgift, men något ditåt gestaltas ändå i porträttet av Anna när hon säger: ”Jag var utklädd till mig själv, men själv var jag någon helt annanstans.”