Kattbarnen, Emma Nordlander

Det är inte att säga för mycket om man säger att incest är ett svårhanterat ämne i en skönlitterär bok. Debutromanen Kattbarnen tar upp ämnet, men gör dessvärre inte mycket mer än att konstatera att det finns.

Den unga svenska kvinnliga författarens debutroman har ett homogent utseende. Den är alltid under 200 sidor, har alltid en dysfunktionell familj i centrum, med unga huvudpersoner med udda namn, utforslade till samhällets utkanter. Stark inspirationskälla är Mare Kandres 80-talsromaner, vilket märktes inte minst i Caroline Fredrikssons debut Flod från två år sedan, som ändå var en av senare års mest intressanta debuter.

Emma Nordlander debuterar med Kattbarnen, en bok som också har det omisskännliga Kandre-draget, med karaktärer som heter saker som Dahlia, Amos och Sasha. Nordlander, född i Gnosjö, förlägger sin berättelse till en liten ort i mörkaste Småland, där man självklart håller på HV 71 i fabriken.

Dahlia och Amos är två syskon som lever tillsammans i ett hus med lillasystern Ella, 18 månader gammal. Mamman har dött i en hjärntumör, och pappan har sjappat. Dahlia hoppar av skolan, Amos jobbar på fabriken och försörjer den ovanliga familjen.

Ja, det är en ovanlig familj på flera sätt. I början är det nästan gulligt att följa de unga syskonen när de imiterar familjeliv, lagar mat och sköter lilla Ella. Det är en fin skildring av överlevnadsinstinkten i sin prydno, och det bådar gott med denna gestaltning av hur hårda omständigheter ska hanteras. Men sedan kryper de ned i samma säng och ligger med varandra.

Där tar Nordlanders roman onekligen en oväntad vändning, då den inkluderar incest. Tyvärr verkar inte Nordlander helt säker på vad hon ska göra av ämnet. Dahlia är onekligen en knepig figur, men att Amos går med på incesten är lite mer svårt att förstå.

Till största del har Nordlander hittat ett lämpligt språk, som närgånget följer skeendet, utan att ge efter för några förklaringsmodeller. Stilen är registrerande, korthuggen och objektiv, även när händelserna är subjektiva. Vagheten kan vara en tillgång, men faran är att man aldrig kommer riktigt nära figurerna, som om Nordlander är för mån om att respektera deras intregritet.

En nyckelscen i romanen är när lillasystern tittar på Pippi Långstrump på tv:n, och Amos säger: ”Barn gör inte så nuförtiden”. Ändå lever han själv tillsammans med systern Dahlia i en likadan tillvaro utan vuxna, i en Villa Villekulla-villa.

Ett av problemen är att när väl premisserna har ställts upp, halvvägs in i berättelsen, undrar den luttrade läsaren vad som ska hända, hur författaren ska lyckas föra intrigen vidare. Jo, något anmärkningsvärt händer, som väl inte behöver avslöjas här, men det är något som förändrar förutsättningarna.

Dock måste sägas att ett generellt problem för många svenska debutromaner är att slutet är otillfredsställande. Så även här. Jag kan inte undgå att sucka lite avmätt åt att slutet inte lyckas ge vare sig karaktärerna i romanen eller mig som läsare så värst mycket att hoppas på i fortsättningen.


(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/9 2013)