E.M. Cioran, Sammanfattning av sönderfallet

”Den som talar i andras namn är alltid en bedragare.”

En riktig författare skriver alltid samma bok. Jag är rätt säker på att det är Torgny Lindgren som har sagt så, och om han inte har gjort det – så borde han. Det är något enhetligt över de författare man väljer att följa, en stil som blir helt bekant, motivval och formuleringar som invaggar dig i trygghet … Du vet vad du får, och det är på gott och ont.

E.M. Cioran är en sådan författare som bara blindhet skulle få mig att avstå från att läsa. Nu finns äntligen ytterligare en av hans böcker på svenska, den första han skrev på franska efter att ha lämnat hemlandet Rumänien och inom kort modersmålet rumänskan. Sammanfattning av sönderfallet blir det i Nikanor Teratologens översättning. Teratologen, som tidigare översatt Nietzsche, gör vad jag kan döma ett gott arbete med att göra Ciorans stil rättvisa.

(Boken har försatts med ett efterord av Sven André, och eftersom boken är utgiven i Umeå funderar jag på om det möjligen är en son till min gamle lärare Leif André, som var rejält inläst på filosofi. Han fick läsa min rapport från lärarpraktiken på Dragonskolan hösten 1997, en rapport med titeln ”Om olägenheten i att vara lärarkandidat”, vars allusion till Cioran han kommenterade något syrligt, vad jag minns.)

Vad betyder det att göra en stil rättvisa? Cioran skriver surmulet, men det finns en pigghet och vitalitet över utgjutelserna, som gör att du som läsare erinrar hur det goda humöret sköljer över dig, ju mer hans kverulans ökar. Teratologen vet hur dessa doser ska portioneras, för att åstadkomma balansen mellan tankens bitterhet och stilens sötma, mellan det fluffiga känslopjunket och den stenhårda osentimentaliteten, för att fånga alla nyanserna både i elegansen och kargheten. Resultatet är stilens finess, en levande stil. Finge jag välja, umgicks jag hellre med renodlade pessimister än med optimister. Optimister ska ju hela tiden … göra saker. Pessimister vet att det är lönlöst, bättre att sitta still och gnälla.

Nu är det förstås orättvist att kalla Cioran pessimist, lika mycket som det är orättvist att kalla honom filosof. Mer läser jag honom som en skönlitterär författare, något boken bevisar med rika exempel: ”Den som inte hängivit sig åt ångestens vällust, som inte i tanken har njutit av farorna i sin egen utplåning och inte heller smakat på de grymma och söta förintelserna, tillfrisknar aldrig från besattheten av döden: han kommer att förbli plågad av den, därför att han gjort motstånd mot den; – medan den som är van vid en skräckens disciplin, och mediterar över sin förruttnelse, beslutsamt har reducerat sig själv till aska, och blickar tillbaka på dödens förflutna – och han själv är inget annat än en återuppstånden som inte längre kan leva.”

Här sägs det som det är: människor med övertygelse – en ideologi, en tro – är det värsta som finns, för där kan det bara gå illa. Hellre göra sig oavhängig allt. Den yttersta konsekvensen av detta är att du kan inte bli ett fan av Cioran, och det håller jag med om: på samma sätt som du inte kan bli ett fan av dig själv. Jag läser med samma skepsis som jag riktar mot mig själv, och suckar och himlar med ögonen ibland åt vad han understår sig att säga. Det uppmuntrar till en kritisk läsning, där du hela tiden måste fundera på vad som händer om du lyder uppmaningarna. Alltså: att förbehållslöst beundra Cioran är omöjligt.

I sin nyutgivna bok Eremiten i Paris menar idéhistoriken Tobias Dahlkvist att Ciorans skrifter ska uppfattas som läroböcker i levnadskonst. Jag kan instämma i detta, så länge vi befinner oss inom teorin. Orka gå så långt in i förtvivlan! I stället uppmanar jag att du låter dina tankar väpna dig både med och mot Ciorans tankar. Det finns människor som aldrig upplevt livets djävlighet, men låt dem fortsätta med sitt. Det som är subjektivt skrivet ska läsas subjektivt.

Det är ovissheten som är målet med livet, där meningen är synonym med meningslösheten. Jag må ha fel, men så länge ingen lyckats definiera livets mening övertygande tänker jag unna mig rätten att dela den här uppfattningen om meningslöshet. Tills Ann Heberlein ställer allt till rätta.

Ciorans ideal är att befinna sig vid sidan av. Samtidigt är det en samhällstillvänd författare, som skriver om andra människor. Kan den som bryr sig om människan vara misantrop? Att kalla Cioran för misantrop är förstås lika missvisande som att ge honom glåpordet pessimist. Han är spjärnandets författare.

Konsekvensen av tankarna i boken är förstås det självmord han återkommande berör, det egna uppskjutna självmordet. Den privata förstörelsen är både tröst och skydd, det som lugnar oss och får oss att uthärda. En banal tanke, kan tyckas, för vem har inte kostat på sig den lindringen. Om inget tjänar något till återstår bara ett goodbye, cruel world – fast Cioran bejakar det grymma med världen, vänder det till sin fördel, säger snarare well hello there, cruel world. Men han försvarar sitt uteblivna självmord med att det skulle innebära en medveten handling, något han föraktar.

Cioran har ett antagonistiskt förhållande till filosoferna, och kan erinra om vår svenska Thomas Thorild, vars poetik sammanfattas i ”Passionerna”: ”Min lag har varit at UTTRYCKA, ej at BESKRIFVA min känsla.” Cioran: ”Man diskuterar inte universum; man uttrycker det”, som han säger, med tydlig riktning mot den franska existentialismens profeter Sartre et al, vars lidelsefulla engagemang han värjde sig mot. Här predikas likgiltigheten.

Men hur kan likgiltighet vara en framkomlig väg? Enligt Cioran är strävan lönlös. Han liknar de medeltida mystikerna, vars förhållande till Intet väger tyngre än alla bevis, all positivism. ”Trying is the first step towards failure”, med Homer Simpsons ord. I enlighet med detta tolkar jag Ciorans brist på religion, att vi får nöja oss med det vi har framför oss, nöja oss med livet, för det finns inget mer. Själen kan lika gärna avskaffas, för den har inte gjort något väsen av sig. Och Gud är bara en reflektion av våra egna önskemål. Den rike har sin gud, den fattige sin.

Det sammanhållande temat är det som går sönder, dels i den privata människan och dels i det omgivande samhället, även illustrerat i sömnlösheten, som han också skriver några tjusiga korta texter om. Cioran skriver som om det vore mänsklighetens sista dag, och kanske blir hans böcker allt mer angelägna ju närmare apokalypsen vi kommer. Hans bok är i vilket fall mer tidlös än otidsenlig.

Sven André skriver i efterordet om Cioran som en vän, vars röst kan ledsaga det egna livet. Just som en följeslagare läser jag Cioran, eller som det hette förr – en valfrändskap. Hellre det än att jag vill vara med i någon fan club, det paradoxala i att han själv blivit ett helgon. Cioran är ingen idol, utan mer något att reta upp sig på, bli konstruktivt förbannad. Han provocerar med sina åsikter, men han gör det med stilens ungdomlighet, och håller stilen ung, med dess kategoriska riktning som ibland är krampaktig och ibland provocerande och ibland rentav osmaklig. Men aldrig något att ignorera.

”Jag ville så Tvivlet ända ner i planetens inälvor, genomsyra materien med det, få det att härska där anden aldrig någonsin trängde in och, innan det nått fram till varelsernas ryggmärg, skaka om stenarnas lugn och införa hjärtats osäkerheter och ofullkomligheter.”