Svenska musikjournalister är inte läskunniga

Varje år kommer Bruce Springsteen till Sverige för konserter, och varje år upprepas samma procedur, där musikkritikerna tävlar i vem som kan gilla ”The Boss”, som han kallas här, mest av alla. Varför är Bruce Springsteen så populär i Sverige, och när började det?

Efter några trevare 1975 och 1981 med inomhusspelningar är det förstås den mytomspunna Ullevikonserten 1985 som grundlade kärlekshistorien med Sverige, där fansen gungade sönder läktarfundamenten i sin upphetsade iver att delge artisten sin kärlek.

Då byggde turnén på den nysläppta ”Born in the U.S.A.”-skivan, med låten ”No Surrender”, som inleds: ”We busted out of class / We had to get away from those fools, / We learned more from a three-minute record / Baby, than we ever did at school”. Där summeras sorgligt nog själva essensen i varför Springsteen är större i Sverige än någon annanstans i världen. För om det är något våra musikskribenter är bra på, så är det att visa förakt för den kunskap som kan hämtas från andra källor än den musik de lyssnar på.

Givetvis är jag införstådd med att rockmusik alltid har utmanat det etablerade samhället, inte minst institutioner som polisen och skolan. Men vår tid förevisar en genant rädsla för bildning, och just de svenska musikkritikerna är ivriga i att påpeka att exempelvis amerikanska rappares texter säger mer om segregationen i samhället än hundra avhandlingar i ämnet. En absurd tanke.

Ofta framförs att inhemska rappare som använder svenska i sina texter har förnyat svenska språket mer än något annat de senaste tjugo åren. Även det en absurd tanke, som underkänner allt arbete som utförs av författare och journalister som dagligen utför stora saker i sitt språkarbete. Men det sker utanför radarn för den homogena gruppen musikjournalister.

Det finns en genomarbetad tradition i England att rockmusik kan vara ett skönlitterärt forum. I Sverige krävs det att kanske den enda rockartist med sådana ambitioner – Olle Ljungström – ska vara med i ett populärt tv-program för att en större publik ska ”upptäcka” honom, medan runt omkring honom obegåvade textförfattare åtnjuter respekt från alla håll.

Därför kan Håkan Hellströms texter tas på allvar på riktigt, trots att han hittills endast visat sig kapabel att avlyssna vad andra artister redan har sagt, från de tolv stölderna från Morrissey på debutskivan till sista skivans oblyga Fleetwood Mac-karbonkopia (”You Can Go Your Own Way” / ”Du kan gå din egen väg”).

Inte heller är det då förvånande att det är de illitterata Gallagher-brödernas band Oasis som i Sverige räknas som det stora bandet från 90-talets britpop, när deras kombattanter Pulp gjorde avgörande mer intryck med låtar som konsekvent skildrade hur samhället såg ut för dem som inte hade ynnesten att vara delaktiga i den ekonomiska boomen.

He is not Jesus, though he has the same initials.

Men svenska kritiker imponeras mer av rim på ”supersonic” och ”gin and tonic” än av Pulp-sångaren Jarvis Cockers uppgörelse med dåvarande premiärministern Tony Blairs inställsamma inbjudningar till 10 Downing Street, i låten ”Cocaine Socialism”. I sången bjuds sångaren på kokain och annan lyx, bara han bjuder in några snygga ”common people” och ”mis-shapes”. Cockers rim på ”misfits” och ”raised on a diet of broken biscuits” är onekligen mer elegant än Gallaghers trötta rim.

Det är sorgligt att svenska musikkritiker inte någon gång stänger av musiken och unnar sig andra intryck. Det skulle berika deras texter, göra dem mindre benägna till generaliseringar, och mindre häpna varje gång en artist uppfinner hjulet. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/7 2013)