Fremmed under samme hud. Versioner, Niels Lyngsø

Att läsa innebär att ställas inför det som svindlar. Niels Lyngsø har skrivit en bok med två ingångar: Fremmed under samme hud. Du tvingas välja var du börjar, då den ena versionen följer mannen, den andra kvinnan. Första svindeln infattar sig då du möts av ett motto hämtat från feministfilosofen Luce Irigaray (a slasher if there ever was one), för är inte det ändå en kliché? Nä, menar jag, utan låter tanken svindla till inför hennes blick: ”Toi? Moi? C’est déjà trop dire.” (Du? Jag? Det är redan att säga för mycket.)

För vad som följer efter den feministiska ikonens ord är mannens version. Lyngsø har skrivit en bok om sex. Alltså inte om erotik; om vi inte visste det innan 50 Shades of Grey är det omöjligt att skriva (bra) om sex, och jag tror inte att det är att säga för mycket att ”erotik” blivit det nya skällsordet inom litteraturen.

Båda böckerna slutar på sid 69: you do the math! Och här (mer än) antyds att sex är det som inte låter sig översättas. Det kan inte transponeras. Det är. När det formuleras är det inte längre sex, eller med andra ord: i det ögonblick du (be)skriver går något förlorat eller så går allt förlorat åtminstone alla känslor, och här är det verkligen känslans språk som måste realiseras, därför att intellektet kan bara (för)störa.

Lyngsøs bilder är explosiva och explicita, och det är ömsom som att läsa en kokbok: du tar oljan … Ja, kokböcker är ytterst taktila, med dessa kockar som jämt och ständigt rör på råvarorna och fingrar på köttet. Att tala om matporr handlar i första hand inte om bilderna, utan om beteendet: handskandet.

Ibland blir ändå Lyngsøs bilder för konventionella: ”din stjerne malker min gudepik · nu blir den ofret · din røv nej hele din krop er et · sort hul som suger og · knuger så · intet undslipper”. Alltså, det där svarta hålet har jobbat ofta och hårt för att få sin position i den ”erotiska” litteraturen. Dock ska sägas att Lyngsøs anspråk är högre än så, att han inte nöjer sig med att beskriva (även om han också gör det). Det här har mer med Georges Bataille att göra än EL James, att här finns transcendentala anspråk. Att jämföra med Rorschach-testet är också välfunnet: du ser det du ser, känner det du känner.

Att skriva utifrån två perspektiv, två historier, två versioner, det är också svindlande, och ger emfas åt det reciproka i sexualiteten. Det yttre och det inre möts, i beskrivningar som ändå försöker säga något mer än att bara beskriva sexuella handlingar (vaniljsex och lite till). Inte heller blir det bara en version som följs av en annan version: kvinnlig → manlig / kvinnlig → manlig, utan det blir något mer, som inte heller enbart handlar om (manligt) önsketänkande.

Om du inte darrar när du korsar gränsen, då har du inte korsat gränsen. Lyngsø går definitivt över gränsen, och är varken pryd eller prydlig i sin bok. Ibland lite smårolig, men definitivt – trots att han alltså låter tankarna i fred – tankeväckande, åtminstone för läsaren.