Flickan i Cléves, Marie Darrieussecq

Efter en handfull halvdana romaner återvänder franska författaren Marie Darrieussecq till gammal god form. Hennes nya roman är lika fantasifull som den är tankeväckande, och skriven på ett gnistrande språk.

Efter sin formidabla debut med den egensinniga Suggestioner (om en kvinna som förvandlas till en gris) känns det som att författaren Marie Darrieussecq har famlat med formen, försökt skriva en annan slags roman. Tyvärr av mer konventionellt snitt. Därför gläds jag när hennes nya bok Flickan i Cléves delvis är en återkomst till den absurda stämningen från debuten.

Precis som den lilla orten Cléves pendlar mellan att vara by och stad (2 500 invånare) pendlar den lilla huvudpersonen Solange mellan att vara flicka och ung kvinna. Hela romanen handlar om att hon vill ha sex, att hon försöker ha sex, och att hon har sex. Det är 80-tal, på bilstereon spelas Siouxsie and the Banshees och på tv:n visas Jakten på den försvunna skatten.

Darrieussecq är suverän på att ge fantasin fria tyglar, och här gör hon ungefär som i debuten, följer de besynnerliga infallen och skriver med god blick för de smått aparta inslagen i tillvaron. Resultatet blir en berättelse som aldrig lägger sig till ro, utan som vibrerar av liv och närvaro – en intensiv samvaro med Solange. Författaren har låtit det rastlösa språket spegla den rastlösa huvudpersonen.

Solange är en brådmogen tjej – endast tio år gammal, får vi veta i första delens sista mening, och som några år senare blir helt besatt av sin egen sexualitet, som hon kallar för ”en ljuvlig oro”. Det är detaljerat beskrivet – inget för den pryda läsaren.

Tempot är uppskruvat, och Darrieussecq är skicklig på att hantera de dråpliga och absurda händelser som ramlar över Solange. Det här är en av de roligaste romaner jag har läst på länge. Berättelsen påminner en del om italienska författaren Silvio Avallones Stål som kom på svenska förra året – men mycket bättre.

Det drastiska men samtidigt exakta bildspråket ger berättelsen en lyster: ”Himlen är av utskuren plåt”. När Solanges kille använder parfym doftar han ”sockrad skog”. Föräldrarna är inte särskilt närvarande: pappan är ”som bortblåst”, och det märks att Solange inte berättar allt för oss – om det är en skilsmässa eller något annat som har blåst bort pappan får vi inte veta. Han är utanför dotterns radar.

Om Suggestioner var en kaxig bok som var hårt redigerad är den här inte riktigt lika förtätad, men i gengäld med möjlighet att ge ett fördjupat porträtt av protagonisten. Darrieussecq har bevarat den råa jargongen och det burdusa språket, som larmar och gör sig till, och ibland går överstyr på ett tämligen förtjusande sätt. Det finns fantasi och lekfullhet i användningen av språket, som jag oreserverat tilltalas av.

Solange är en trovärdig ung gestalt, med en grundinställning till livet som består av exakt lika mycket naivitet som cynism. Det handlar förstås inte bara om sex heller, utan om att hon lär sig se på världen med kritisk blick, och att man på vägen måste bucklas till av sina erfarenheter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2013)