Morrissey. The Pageant of His Bleeding Heart, Gavin Hopps

The passion according to G.H. - - - 

Många böcker har skrivits om Morrissey, som i dag fyller 54 år: ”Where did the years go? Why did the years go?” som han själv skulle säga. Det är inte säkert att Gavin Hopps infallsvinkel är den mest lämpade, när han sätter in artisten i ett akademiskt sammanhang. Å andra sidan: den som har läst alla andra böcker om Morrissey har inget val, då majoriteten av dessa har balanserat mellan det mediokra och det ointressanta. Vi kan testa vad som helst två gånger.

Hopps, till vardags forskare i romantikens poesi (han är redaktör för flera kommande böcker om Lord Byron, och har hämtat titeln till sin bok från en av Matthew Arnolds dikter om Byron) på St. Andrews-universitetet i Skottland, citerar en av bröderna Schlegel redan i andra meningen. Och så fortsätter han: ibland träffar han rätt, ibland blir det desto mer långsökt. Men vi låter honom gärna hållas. För här är syftet att visa hur Morrissey arbetar i liknande fält som ett visst antal författare, och det är förstås ingen dum idé.

Hopps är också en god exponent för close reading: i synnerhet skriver han utsökt om The Smiths ”I Know It's Over” och solorartistens ”November Spawned A Monster” (när jag för fyra år sedan listade Morrisseys tio bästa låtar blev den nummer ett).

Här lämpas ett stort lass teori över Morrisseys arbete som både textförfattare och sångare, men Hopps inkluderar också den persona som har mejslats fram med sådan omsorgsfullhet ända sedan de första intervjuerna. I fem relativt fullmatade kapitel avhandlas de kanske mest avgörande komponenterna i artisteriet: (a)sexualiteten, motsägelserna, blygheten, de mörka sidorna, samt religionen.

Det som hör till de bättre sidorna med boken är diskussionerna kring det lekfulla och det bisarra. Tidigare har texterna lästs för bokstavligt, men Hopps har bra öga för metaforer och metonymier och allegorier, och känner igen symbolik när den biter honom i … eh, var än sådant bits … Så han navigerar förbi alltför uppenbara självbiografiska tolkningar.

Förvisso blir Hopps lite för ivrig ibland, och kunde ha rensat bland referenserna – Dogma 95-manifestet … Men jag tror att Morrissey ändå tjänar på att få den här typen av ambitiös läsning, och det bör också påpekas att Hopps är lika insatt i musikscenen som han är insyltad i den akademiska världen, något som visar sig i den ganska oväntade jämförelsen med en Cardigans-text, ”For What It's Worth”, apropå Morrisseys notoriska svårighet att uttala ordet ”love”. När han skriver om Morrisseys bruk av blomster i inledning av karriären – ett ganska utförligt parti av boken – blir summeringen sålunda: ”In waving around his gladioli, therefore, Morrissey was in a sense flaunting his semiotic structures.”

Genom att lyfta in semiotiken visar Hopps också hur den punkscen som The Smiths uppstod från var en reaktion på den bombastiska rockmusiken, och att indiepopen inte var främmande för den typ av asketism som just Morrissey förespråkade. Därför låg de, och framför allt han själv, helt rätt i tiden, inte minst med tanke på det politiska klimatet i England under 80-talet. Mycket av texterna i början handlade om att visa, om tecken – ett exempel som Hopps där förbiser är ju ”Hand In Glove” (”And everything depends upon how near you stand to me”).

Någon gång kunde väl Hopps vara mer nyanserad: ”Ambitious Outsiders”, en av de anonymare låtarna från den anonyma skivan ”Maladjusted” handlar förstås inte bara om att döda, utan de som har ordet i sången låter sitt implicita hot ”We're keeping the population down” även vara en referens till icke-reproducerande sexualitet. Det vill säga: mordiska pederaster. Så fungerar Morrisseys texter nästan alltid, i enlighet med William Empsons Seven Types of Ambiguity. Inte heller rasismkapitlet är riktigt tillfredsställande, utan landar i stort sett i tyvärr lika beklämmande slutsatser som tidigare böcker i ämnet.  

Dock finns här många välfunna paralleller också, som när The Smiths sista låt ”I Keep Mine Hidden” jämförs med Christina Rossettis dikt ”Winter: My Secret”. Samtidigt finns en tendens att vara lite för frikostig med spekulationer, där utrymmet för alla dessa ”om” kunde ha varit mindre generöst: ”Another possibility, though, is that it [Morrisseys frekventa negationer] is more like Hitchcockian camera shot, where we are shown the person screaming rather than what they [sic!] are screaming at. In which case, the singer's apparent ly 'contentless' negations may, on the one hand, be an instance of what Samuel Beckett memorably describes as 'no's knife in yes's wound' – a preemptive attempt to escape suffering by stifling the 'murderous desire for love'. On the other hand, the singer's 'excessive' no-saying might signify the advent of something more sinister and a more uncanny assailant.”

Nog får det här gärna bli mer av ett incitament än det slutgiltiga omdömet om Morrissey som artist: det är i vilket fall en bok som höjer ambitionsnivån, och som kunde fungera som utgångspunkt för vidare studier i detta oslagbart fascinerande ämne.

Ofta känns det som att det här är den första boken som har genuint vettiga saker att säga om Morrissey – det är lite trist att det då är en bok som inte har fått så värst mycket uppmärksamhet. För hellre en och annan blunder som har ett intelligent ursprung – då går det också att följa hur ett klarsynt mönster växer fram kring den här gåtfulle artisten, även när det är ett frustrerande otillräckligt mönster, där vi bara kan instämma i Hopps profetia (hans bok är från 2009) om att den eventuella självbiografin inte kommer att besvara alla våra frågor. Denna självbiografi var utlovad till förra året – 666 sidor hade skrivits – men givetvis har vi inte sett röken av mer än ett naggande gott kapitel.