Violencia, Lina Hagelbäck

I gränslandet mellan poesi och prosa har debutanten Lina Hagelbäck skrivit en sensationellt bra bok. Det är ett uppslitande kärleksdrama mellan två kvinnor, men också en övertygande kärleksförklaring till litteraturen och språket.

En enkel definition på en bra bok lyder att den ska vara efterlängtad, och allra helst på så sätt att du inte förrän efteråt förstår att det var just det här du sökte efter och väntade på. En sådan bok är Lina Hagelbäcks ”Violencia”, där jag klentroget ställer mig frågan hur ett så välskrivet och moget verk kan ha skapats av en debutant.
 

För här finns en precision i uttrycket som får mig att häpna. De poetiska bilderna är förankrade i en konkret verklighet, även när Hagelbäck är som mest vidlyftig i sina nyckfulla metaforer, även när hon tar i som mest med sina djärva liknelser.

Två unga kvinnor möts på universitetet där de studerar litteratur. En omedelbar förälskelse inleds, trots olikheten, där Stina är den inbundna, och Violencia den utlevande: ”Avgrunden drar i henne … Katastrofen andas henne alltid i nacken …” Violencia blir en destruktiv demon, en farlig förförerska, en våldsam vulkan.

Litteraturen för dem samman, där de skriver poesi tillsammans, dricker ”Derridachablis” och ”Heideggerlikör”, och umgås otvunget med Lispector, Rilke, Dagerman och många fler. Det kan uppfattas störande med så många referenser, men jag tycker snarare att de tas ned på jorden, blir illustrationer och faktiska vägvisare till hur litteraturen kan användas i vardagen: ”Vid besök hos ett Diktoniusträd bör man bära en kjol gjord av solförmörkelser.”

För det är ju så: vi läser för att lära oss saker, om oss själva eller om andra, och det här är en utmärkt bok för den som är beredd att ta ett djupt andetag och sjunka ned i en rolig, pigg och fantasifull berättelse med många bottnar. En bok där språket fungerar i ypperlig symbios med litteraturen.

Att läsa handlar också om att godta de premisser som den enskilda boken ställer upp. Du kan läsa ”Violencia” som ett olyckligt kärleksdrama, men det går också att tyda Violencia som en svensk Tyler Durden, alltså den inbillade kompisen till protagonisten i ”Fight Club”. En uppfinning, en osynlig Mållgan.

Inte vet jag: kanske är Violencia en musa åt Stinas poetiska skaparkraft, en inbillning skapad av den febriga fantasin. Eller en påminnelse om vad som ska kallas normalt beteende efter en traumatisk erfarenhet. Ska det kallas sjukligt att skapa en låtsasvärld för att hejda neurosen, medan vi klappar på ryggen den som går vidare och låtsas som om ingenting har hänt?

Boken är kanske Stinas fantasi, där Violencia är en del av henne, som en förutsättning för att hon ska undvika ett psykiskt sammanbrott. Berättelsen innehåller en gläntande dörr till svåra barndomsminnen, men det stannar vid antydningar.

Desto viktigare att konstatera att Lina Hagelbäck har skrivit en bok som är ovanlig på många sätt. Den är sällsynt bra, och lever både i och på sitt språk, som är helt självbärande och fullt av välgörande energi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/1 2013)