Nonsens?

Varje gång jag hör ordet "dadaism" osäkrar jag min sammetsrevolver. När Lyrikvännens sista nummer för året (6/12) har temat "Nonsens" blir jag alltså mer än lovligt skeptisk, trött som jag är på dessa billiga tricks och tramsiga ordvitsar som är bland det värsta jag vet inom litteraturen. Dessutom var det väl alldeles nyss tidskriften hade sitt temanummer om barn(slig)poesi? Vad är det som håller på att hända, komplett infantilisering? Nja, det var faktiskt hela två år sedan detta nummer kom, men det visar bara att för poesin står tiden mer eller mindre still.

Nåja, jag är inte helt immun mot innehållet heller, och lägger försynt tillbaka revolvern i hölstret, när jag väl läst något som ter sig som en antologi över den typ av strountes som har sitt ursprung hos Almqvist och Ekelöf, och nog drar jag på munnen en gnutta åt somliga inslag här, även om somligt får mig att kväva en gäspning. Bland det nyskrivna innehållet har Eva-Stina Byggmästar - antitesen till nonsens-poet - bidragit med en dikt om Emily Dickinson. Den är bättre än Göran Greiders liknande dikt ur Hjärnstorm, fast jag blir lite gramse på att även Byggmästar gullar med "Emily".

Allra mest gillar jag nog Jonas Ellerströms text om Oskar Andersson, O.A., tecknaren som gjorde vad som föll honom in, och den får mig att längta efter ett större arbete om denne smått geniale och tillika smått bortglömde absurdist, som visste att det nonsens som bottnar i äkta känsla når längst.