Radioteatern. Vi sänder: Koblenz, Pia Juul

Någonstans mitt emellan diktsamling och drama och läsdrama och hörspel och ytterligare några andra genrer, där kan Pia Juuls senaste bok på svenska sägas befinna sig. För Radioteatern. Vi sänder: Koblenz (Kabusa) är på många sätt en besynnerlig pjäs, som lika lite liknar dikt som den liknar teater.

Vi som på något sätt ändå är bekanta med Juuls säregna dikt(ion) är kanske inte lika förvånade över den här leken med författaridentiteten, eller att hon är så dramatiskt frånvarande från sitt eget verk, som om hon helt sonika tagit ett steg tillbaka och försvunnit från scenen.

Liksom den tyska staden Koblenz, som är en av karaktärerna i det här verket. Då det handlar om radioteater är ljuden påfallande viktiga, och det är verkligen ingen lätt uppgift att hålla isär persongalleriet, där huvudpersonen Eliza dessutom finns i fyra olika upplagor, i 10, 20, 40, och 60 års ålder. Åtminstone påpekar författaren i en av sina sällsynta ingripanden att hon uppfattar sig själv som huvudperson. En gestalt heter från svenskt håll lite olyckligt Peter Jyde, och är poet (har skrivit dikten ”En hink vatten”, vilket låter som något Mats Wilander skrev på 80-talet).

Översättaren Jörgen Lind missar bara att en av Elizas iakttagelser, om en ung kille som ”har trist”, nog snarare betyder att han ”är ledsen”, för annars är det en kompetent utförd översättning. Jag har läst Juul i original, och det är inte skrivet på något vanligt språk. I En død mands nys från 1993 skriver hon om liknande teman som i den här nya boken.

Det är en absurd historia där försvinnandet är det sammanbindande temat, med dels staden Koblenz och dels Den döende, som en av figurerna heter, men också i Juuls frånvaro, om än hon kikar fram bakom några av rösterna, som Ellen Byde, tv-knarkaren som varit med i tidigare böcker, eller poeten Jyde, ”Som bara var skrattlysten / som skrev om sitt / hjärta utan att brista i gråt / som gick på de / regnvåta gatorna varm innanför västen / högtsjungande utan tanke på annat än / att sjunga högt”.

Levande och döda samlas och samsas och olika tider likaså, inte bara i Elizas olika skepnader, utan till Koblenz kommer både den danske skulptören Thorvaldsen 1819 och ärkebiskopen Kaltersen 1463. Under sitt ringa omfång är det ändå ett expanderande och all(t)omfattande verk, med röster som cirklar och svänger och vrids in och ut mot nya sammanhang. Rösterna ligger lager på lager, där allt har samma värde, där vi bara inbillar oss saker som att vara huvudperson i vårt eget liv – vilken befängd tanke!

En bok helt utan läsanvisningar, men som går att läsa om man föreställer sig rösterna pejla och passera varandra, och då blir det inte svårare än att läsa till exempel Strindbergs Ett drömspel eller Ida Börjels Skåneradio.

Pia Juul har gett ut böcker sedan 1985, och det är väl sedan dess vi har sneglat lite avundsjukt över sundet mot det danska poesiundret. Med all rätt. Men även om det här är den sjunde boken av Juul som Kabusa ger ut under 2000-talet är det inte läge att tala om ett genombrott, och som vanligt har recensioner lyst med sin frånvaro i de större svenska tidningarna.