I boken Min
dotter Amy berättar hennes far Mitch Winehouse ”den sanna
historien”, berättar han, och förlåt mig då om jag himlar lite
med ögonen, för den har vi väl hört förr? Efter att ha värjt
mig länge för den här boken, utgiven av Bladh &Bladh – jag
har haft den som pdf-fil i evigheter, men har inte vetat hur mycket
tårar en bärbar dator eller en läsplatta tål. Nu blir det här
historien om en pappa som har lärt sig att svara när telefonen
ringer: ”Är hon död?” Den vidriga, avskyvärda dagen 23 juli
2011, då hon dog.
För nu ska bilden
korrigeras, och det görs med besked, när fadern skriver historien
om sin dotter, utan att utelämna upptågen och vildheterna och allt
det som gjorde henne till Amy Winehouse. Helt klart har han siktet
inställd på huvudfienden, Blake Fielder-Civil, som görs till den
som introducerade henne för tyngre droger: ”den värsta skithög
som Gud någonsin har skapat”. För fadern handlar det mer om ett
Blake-beroende än drogberoende.
Som bekant förde
Mitch in jazzen i Amys liv när hon var barn, och hon behöll den
kärleken hela livet, till sångerskor som Sarah Vaughan, Billie
Holiday, Tony Bennett, där hon smälte in sångtekniken med
influenser från r&b och hip-hop. Hon skapade sedan helt på egen
hand den här unika hybriden mellan nutid och dåtid, nostalgi och en
jakt efter det nya. Det är också det som gör det till en så
renande upplevelse att lyssna på musiken, att den är så euforisk
även i smärtan – delvis tack vare kaxigheten i sångtexterna, men
också genom hur hon tog sig an orden, oförfärat och helt värnlöst.
Mitch Winehouse
skriver intimt, där vi får veta mer än tidigare om dotterns humor
och humör, och han skriver i den totalt uppslukade kärlekens namn:
blint, partiskt, omåttligt. Det är en kärlek som tål allt, men
som riskerar att skymma objektet, göra henne till för mycket av
ikon, och för lite människa.
Att artister är
gränslösa och med aptit på farligheter, det är något den här
boken inte riktigt tar tag i. Mitch som själv är sångerska med
viss karriär inom musikindustrin är lite överslätande när han
skriver om Amys scenskräck (en alkoholist behöver inga ursäkter),
och raljant när han avhandlar de sexuellt explicita sångtexterna:
Amy är alltid underbar, alltid vacker – även efter en
bröstförstoring (”Efteråt såg hon fantastisk ut”). Förvisso
är det trist att nidbilden av henne som sargat offer övertagit
uppfattningen om henne som snabbtänkt begåvat charmtroll, som när
hon på en konsert besvarade publikens tjatiga ”We love you, Amy”
med ett småsurt ”I love you more!”
Det är en
äreräddning som ibland klingar falskt, när Mitch Winehouse tar på
sig superhjältetrikåerna. Känslorna är stora och starka, och jo,
det är en bok som testar tårkanalerna. För Amy Winehouse var det
omöjligt att sjunga utan de stora och de starka känslorna, och
dessa är ibland destruktiva. Klart det går – för andra – att
sjunga ändå, det kommer alltid att finnas Agnes-artister. Det är
ändå en värdefull bok, som också visar svårigheterna att komma
till rätta med ett beroende, liksom att alkohol kan vara svårare
att hantera än droger, och potentiellt farligare eftersom drogerna
är mer stigmatiserande, medan du kan dricka utan att andra reagerar
(lika starkt).
Översättningen är
gjord av Karin Andræ, och den verkar ha utförts kvickt och
pliktskyldigt. Några oundvikliga anglicismer för mycket (Tony
Bennett är ”absolut fabulös”), onödiga upprepningar (”Efter
omkring fem minuter efter avspark”), en publik kallas för ”en
crowd”, scennerver gör sig ”påminta”.
Bra karaktäristik av Amy Winehouses musik. Det är ju det här elementet, hybridiseringen av gammalt och nytt och av olika, ofta starkt kontrasterande affektiva tilltal i musiken, som gjorde att amerikanska kritiker, i varje fall till en början, var tämligen skeptiska till Amy Winehouse. Hon tog ju bevars "deras" musik och gjorde någonting nytt och lite oväntat med den. Men egentligen är det precis detsamma som brittiska artister och band genom åren alltid gjort, hybridiserat och ironiserat den amerikanska populärmusiken. Man behöver inte gå längre än till Beatles och Stones - för att inte tala om den mycket brittiska hybriden skiffle! - för att se detta.
SvaraRaderaMm, jag tänkte också på att det är väldigt mycket Camden speciellt, en enorm stolthet och tillhörighetskänsla som märks tydligt i hur hon fraserar sången. Kanske det är därför om man ska generalisera som brittisk musik känns så fräsch, att den tar det bästa från två olika världar - engelsk och amerikansk. Det här funkade bra ända tills början av 90-talet, med grungen, då brittisk pop/rock höll på att förfalla, tillfälligt. The Auteurs gjorde låten "American Guitars" som ironiserade över detta. https://www.youtube.com/watch?v=FwE1oBLvVJ8
SvaraRadera