The Daylight Gate, Jeanette Winterson

När Jeanette Winterson häromveckan intervjuades av Jessika Gedin i Babel blev jag lite förvånad att de endast pratade om Varför vara lycklig närdu kan vara normal? Jo , jag fattar att det är hennes senaste bok på svenska, och ur kommersiell synpunkt är det en angelägenhet. Men medan den är en ganska ospännande bearbetning av debutromanen är Wintersons senaste roman smått sensationell, och eftersom Gedin presenterade sig som ett fan hade man kunnat förvänta sig något om den gotiska romanen The Daylight Gate.

Wintersons 2000-tal har svajat betänkligt på det konstnärliga planet, som innehållit ungdomsromaner och beställningsjobb om myter och noveller som handlat om opera, och på det privata planet depressioner och självmordsförsök. Nu lanserar gamla yrvakna skräckfilmsbolaget Hammer (första försöket på film var den rätt tama The Woman in Black, med han som spelade Harry Potter i en kufisk roll) en bokserie, och att Winterson skriver skräck kan ses som ytterligare ett tecken på en djup konstnärlig kris.

Eller något annat. Jag hade hoppats att det skulle bli en frejdig genrelek, men det är något som den här romanen bara delvis lever upp till. Det är en häxroman om rättegången 1612 mot ett gäng kvinnor, anklagade för att ha lierat sig med ”The Dark Gentleman”. Därför får vi en roman fylld av unken atmosfär, talande spindlar, tortyr, våldtäkter, och annat omysigt.

Men det som ska åstadkomma atmosfär stannar vid teaterrekvisitan: det här är inte mer skrämmande än ett avsnitt av Morden i Midsumer. Titeln pekar ut skymningsstunden, det ögonblick för mörksens gärningar, då Djävulen visar sig. Det gör han ett par gånger, men utan att det lämnar några bestående spår.

Historien handlar om Alice Nutter, historisk person, och hennes kärlek till den kastrerade Christopher Soutworth och Elisabeth. Lesbisk kärlek spetsas med ockultism. Alice är möjligen häxa, åtminstone smörjer hon in sig med droppar från Ungdomens källa och ser provocerande fräsch ut för att vara en fyrtioåring.

Wintersons bild av 1600-tals-England, då kung James I reagerade, kan likna vår bild av det nutida Ryssland, där den politiska makten dyker fram tillsammans med kyrkan, två vargar fromma som lamm … Där i Lancashire har de flesta (få) överlevande från The Gunpowder Plot, Guy Fawkes gäng, har samlats, och där nu häxprocesserna drivs. (Helt parentetiskt kan nämnas att jag nyss informerades att enda stället i England som har busslinjen 666 är – Lancashire.)

Det som fungerar bäst i berättelsen är när William Shakespeare kliver in i handlingen: han är magnifikt gestaltad, en kvick, intelligent, frisinnad figur, som antyder att Wintersons fantasi borde röra sig i en annan riktning nästa gång. För det är svårare att hantera hennes mix av socialrealism och övernaturligheter sida vid sida.

Ett annat problem som vidhäftar den här boken är att Winterson har blivit för läsaranpassad. Om hon i sina tidiga böcker var förvirrande på ett underbart och produktivt sätt har hon ersatt det med ändlösa räckor av dialog där karaktärerna hela tiden talar ovanför varandras huvud: all information som förmedlas handlar om att upplysa läsaren, och det blir valhänt och stolpigt utfört. Där hennes fantasi var otydlig men ändå skarpt poetisk, var våghalsig och tog risker, är den nu utslätad och förmildrad och fyrkantigt dogmatisk, och bara tråkig. The Daylight Gate är ingen urusel bok, bara något som ibland kan vara ännu värre – alltså medioker.