Evigheten, syster, Tarmo Rissanen

Ibland är det bara skönt att läsa en debutant, för du har inga förutfattade meningar, speciellt inte i de sällsynta fall när namnet är dig helt obekant, när det handlar om någon som inte hunnit göra intryck i media. Som Tarmo Rissanen, vars debut Evigheten, syster ges ut på Modernista.

Det är också en bok som – kliché alert! – inte liknar något annat. Fiktionen används här som ett skydd, som en försvarsmekanism, där den blir en låtsasvärld som inte tillåter att något gör ont. Internet är en sådan värld, men internet existerar inte inom den här bokens pärmar: det är inte den typen av realism som är verksam här.

Riket här heter Felicia©, och uppvisar vissa paralleller med företeelser från vår värld, en del svunna sådana (som Berlin med muren). En värld som skuggar vår värld, eller som kanske bara getts vissa associationer därifrån. Drömmen är en sådan värld, men återigen: det är inte den typen av realism …

Leken, kanske – att det är karnevaliska upptåg som dikterat Rissanens märkligt skrivna bok, om killen Henrik och mamman som bor tillsammans i en värld av glitter, med udda maskiner som tar hand om våra behov. I kulissen lurar ett rovdjur. Framtiden är en sådan värld? Nja, snarare en tid utanför vår tid, för jag vidhåller att den realism som finns inskriven i det här projektet är av ett annat slag än det förväntade.

Full av kitsch och overklighetsmarkörer, samtidigt som det händer otäcka saker som minsann getts klang av den hårda verkligheten. Rissanen skriver lyriskt, fragmentariskt, och utsökt vackert, när han frilägger det sorgearbete som så småningom utkristalliserar sig: en död syster finns i medvetandet, ibland, men Henrik förefaller osäker på hur man beter sig, hur han ska förhålla sig till den sorg han bär på.

Hyperbolen härskar i Felicia©, en stat som kommunicerar med smileys. Skillnaden gentemot Orwells, Boyes och Huxleys dystopier är att hos Rissanen är facit mindre uttalat. Han tillåter vidare tolkningar, medan de tidigare verken i genren uttrycker tydliga varningar, profetior som varslar om onda tider. Här är det mindre klart om Rissanen roar eller oroar: ”'Glamouren kommer svälja dig hel.' Mamma stängde munnen och nickade. 'Men det är alltid värt det, älskling.'”

Det artificiella jobbar hårt i den här världen, som alltså antingen kan ses som en följd av vår nuvarande indolens, eller som en skugga vi håller på att kasta – en skugga som snart tar över. Allt har blivit flimmer och brus i det här som vi med rätt eller orätt kallar postmodernism. Realism, för den delen, handlar mest om hur vi uppfattar det: alla har rätt till sin upplevelse, som det så vackert heter, och din definition är lika mycket värd som någon annans. Vad Rissanen har skrivit är en klaustrofobisk saga, lika isande skruvad som Bret Easton Ellis Glamorama, men något mindre hätsk. Revolten stannar vid att Henrik mosar en hushållsrobot, inte till någon större nytta då den kan ersättas lätt som en plätt, eller lika lätt som man kan ersätta människor, en utbytesvara bland andra.

Sorgen är det slutna rummet som saknar fönster, där alla dörrar saknar handtag och du därför inte själv kan välja när de ska öppnas. Kanske berättelsen kan läsas som en psykos, där sorgen blir fängelset för huvudpersonen. Sorg som symbios också, där du inte kan skilja på känslan och föremålet.

Parallellt med sorgearbetet är Evigheten, syster också en kärleksroman, där kärleken är lika förlösande som den är förgörande. Men främst leder den till en frihet, som jag inte kan uppfatta som något annat än en vacker slutsats. Den ton som ljuder genom romanen må vara något kitschig, men den är övertygande och konsekvent, och trots dystra inslag är det en text där optimisten får sista ordet.