En av de saker jag
fick med mig från höstens bokmässa i Göteborg var en fin utgåva
av Walt Whitmans Leaves of Grass, eftersom jag typ varje (v)år
brukar läsa ”Song of Myself”, och har i stort sett slitit ut min
gamla pocket. I bilen hem skulle jag förklara för mina kolleger vad
det är för dikt: ”jaa … det är typ allas självbiografi”, sa
jag lite lagom luddigt flummigt om den här boken med sina kosmiska
anspråk.
En annan sak var
boken Marken. En dikt, av danske poeten Martin Glaz Serup,
utgiven av 10TAL bok, i Stewe Claesons översättning. Där läser
jag senare på kvällen på baksidan att författaren har kallat
boken för ”allas självbiografi”.
Men frasen
Everybodys's Autobiography är ju titeln på en bok av
Gertrude Stein, som också skrev romanen Ida, och det var Ida
jag drack kaffe med efter att ha stiftat bekantskap med Marken
och gått på seminarium om Joyce, som skrev Finnegans Wake,
med huvudpersonen HCE som brukar utläsas ”Here Comes Everybody”.
Hur hänger allt ihop? Jaa, kanske det finns också ett spår av
Joyce i de spralliga språkspratt Glaz Serup ägnar sig åt i sin
udda bok.
Ulf Karl Olov
Nilsson har skrivit ett efterord till den här utgåvan. UKON är bra
på att slå knutar, men säger också en del öppnande saker, där
han diskuterar namnlikheten mellan poetens förnamn och titeln, att
Martin och Marken är både metafor och metonymi.
Marken är en bok
som lever i sin egenskap av hybrid, mellan poesi och biografi, men en
biografi i avsaknad av karaktär: protagonisten heter ”Marken”,
har en fru (och barn, om än parentetiska sådana), agerar utifrån
principer som vi brukar kalla mänskliga, har behov av de enklare
slagen, och är väl precis som vi andra. Här kommer
genomsnittsmänniskan?
Boken imiterar
konsten också, i sin grafiska utformning, där slagordsformuleringar
samsas med längre passager, utvikningar som så småningom formar
ett biografiskt liv. Glaz Serup kombinerar det naiva med det
genomskådande, och skapar en lyckad kombination, där han visar att
cynismen är beroende av troskyldigheten – att det kan vara en
tillgång att vara blåögd, helt enkelt.
Personligheten
mejslas fram, där Marken ter sig allt vettigare, om än du kan
tröttna och tycka att han/hon/hen/den blir lite beskäftig, för att
inte säga självgod. Och när du läser meningar som den här:
”Marken vet inte om den är alltför självupptagen, men den har
fått det bättre med sig själv sedan den börjat cykla till
arbetet”, då kan undra, vad du ska göra med den? Vad är
meningen?
Har konst en mening,
ska den ha det? För jag uppfattar Glaz Serups arbete som ett
samhällskritiskt projekt, men det är en kritik som kikar fram i
smyg, och säger de oväntade sakerna ur ett ännu outforskat
perspektiv. Detta perspektiv kommer både inifrån och utifrån, och
då blir de här inslagen som du irriterar dig på något som känns
ytterst bekant.
Hallå! vill boken
då säga, jag håller ju bara upp en spegel. Har du glömt att
Marken, det är du? Texten svindlar till ibland, med sina påminnelser
om det uppfriskande i att leka fram sitt budskap: ”Marken behöver
inte tänka så mycket mer på vad han säger och det är kanske det
musikern menar, tänker marken, att man inte ska ta det på allvar,
att det bara var på skoj.”
Det är en
konceptuellt skriven bok, en närmast rituell skrift, där Marken
vill revoltera, skapa sig ett liv på egna villkor, oberoende av den
(författare) som drar i marionettrådarna. Den är fången, precis
som vi. Och jag läser storögt fascinerad, och påminner mig i
förhand att den här gröna boken förmodligen gärna gör mig
sällskap när jag sedan efter vintern och snön sätter mig
någonstans ute i naturen och läser Walt Whitman igen.
Jag hörde Glaz Serup läsa ur boken i Rum för poesi på en ganska snabb danska och då trodde jag att han sa: Magen, vilket också blev ganska roligt. Som om Magen, magkänslan talade, kroppen helt skild från intellektet. Sedan hade jag ett sjå att få boken att landa i "MArken" igen!
SvaraRaderaMm, det missade jag, för jag var bara där på torsdagen, de på 10-tal sa att han skulle läsa, men trist nog var jag tillbaka i Jönköping då ...
SvaraRaderaJag hade förresten en liknande känsla när jag lyssnade på Kent, "Petroleum" från senaste skivan, där han sjunger "marken ligger uppskrapad", men jag tyckte att han för en gångs skull artikulerade otydligt, jag hörde "Majken ligger uppskrapad". Kanske för att jag var kär i en tjej som hette Majken när jag var 14?