In som ett lamm, ut som en tigrinna, Vanja Hermele

Det var 1871 som den danske litteraturkritikern Georg Brandes myntade det geniala konceptet att litteraturens uppgift var att ”sätta problem under debatt”. Genialt, men också vådligt, eftersom det lätt kan bli en ursäkt för fyrkantig och didaktisk konst, eller rentav skittråkiga böcker.

Vanja Hermele har tidigare undersökt strukturellt könsförtryck inom filmen, teatern och konsten, och gör nu sin debut som romanförfattare med den minst sagt märkliga In som ett lamm, ut som en tigrinna (Natur & Kultur). Att kalla den för roman är att säga både för mycket och för lite, på något sätt. Redan kolofonen är befriande kaxig: ”Alla likheter med verkliga människor, levande som döda, är förhoppningsvis bara övergående.”

Hennes bok samlar olika texttyper: dialogen, anekdoten, berättelsen – minnet, fantasin. Det talande exemplet tillåts tala till punkt, men stannar gärna vid små antydningar, där läsaren liksom får en diskret knuff. Ibland lite mer bryska knuffar, ska medges.

För låt oss ändå vara överens om detta: könsförtycket är strukturellt, men det är också något som finns i språket, och på så sätt är det exakt som med rasismen, att språket blir hantlangare åt värderingarna, åt attityderna, och man behöver inte vara hyperkänslig för att reagera småsurt. Hermele har skrivit en dokuroman med pixlade figurer, som man nog med viss möda kan identifiera. Det är de gamla vanliga kulturkändisarna som uttalar sig, mer eller mindre fiktivt: det känns som att läsa autentiska intervjuutdrag ibland.

Nu är romanen lite skumt skriven, spontant och rakt på sak (jag har svårt att acceptera formen ”även fast” som en ersättning åt ”även om” eller ”trots att, även utanför replikåtergivningen), och raseriet kan tendera att ibland bli lite blint – men här finns också den nödvändiga klarsynen, ofta hand i hand med den blinda bitterheten. Och jag måste få hävda att det finns något vackert och konstruktivt även i det synbart mest destruktiva rättshaveriet – det kan bli en utgångspunkt för något utvecklande. Åtminstone när det som här sker med hjälp av ett tonfall som på pricken fångar in naiviteten hos de som uttalar sig.

Mönstret framträder tydligt, och lika tydligt är det att en förändring måste ske, att så här kan och får det inte fortsätta: men vem vill en förändring? Förändring är ju – jobbigt! Och att bara yttra ordet ”genus” kan få den mest beskedlige att sniffa sig fram till krigsstigen (som Solsidans parodi på den ”normkritiska” förskolans henifieringsiver).

Hermeles bok är ett påhitt som tecknar ett större sammanhang, kring de evinnerliga bortförklaringarnas ”har vi hört det förr?” Jämställdhet handlar inte heller om siffror enbart, utan det är i attityden de genuina förändringarna måste åstadkommas. Det här fattar nog Hermele, och jag uppfattar kritiken som ett nödvändigt ont, att den måste fokusera på statistik och tabeller, för det är därifrån arbetet sedan ska fortgå: att enbart nöja sig med siffrorna vore förödande. Konsten är ju alltid politisk, och en bok som denna har förmågan att sätta problemet under debatt. För den som bryr sig.