Säg att du kan se den här, Robert Stjernström

Det är något oroväckande med presentationen av Robert Stjernström, när han ges fyra olika titlar (identiteter): på dagtid kommunikations- och IT-chef, och ”på kvällar och nätter” litteraturvetare och – symbolpedagog. Frågor på det? Jaa, massor! Jag vet bara inte var jag ska börja …

På sitt egna nystartade förlag Mytos har han gett ut novellsamlingen Säg att du kan se den här, med tjugo korta berättelser som utforskar tillstånden mellan dröm och vakenhet, bekant terräng för surrealister, och fruktbar konstnärlig mark för Ekelöf som kallade det för det hypnagoga tillståndet. Psykologin har också varit intresserad av att muta in området, men vi kan nog lugnt säga att den får foga sig i kön, då konsten en längre tid varit ivrigare. Det var förstås inte surrealisterna som uppfann drömmens konstnärliga potential, utan snarare romantikerna, eller vänta, redan Platon skriver insiktsfullt om drömmar.

Först blir jag lite fundersam kring varför Stjernström måste motivera sig med drömmen, liksom huka bakom den, då verkligheten i sig kan vara tillräckligt knasigt mystisk för att inrymma innehållet i hans kortkorta noveller. Livet innehåller gott om överraskningar redan innan du somnar; i de här texterna är det bara lite förstorat, lite tillskruvat.

Som återkommande gestalter finns en trio män med K som inledande bokstav: Karl, Kent, Klas. De hamnar i udda situationer. Nu ska genast sägas att det inte obligatoriskt är en god idé att överföra drömmar till konstens område, och det är inte givet att det blir god litteratur. En del kan nog uppfattas som internt, att det som ska förmedlas inte når ut riktigt. Dessutom är miljöerna sterila, konstgjorda, och kontentan nuddar det flummiga.

Ett annat problem med texter som behandlar det oväntade är att man som läsare snabbt anpassar sin läsning, lär sig förvänta sig just det oväntade. Novellerna här utmynnar i något, men det är inte helt klart vad detta består i. Kanske att Stjernström är ute i ett ärende som handlar om något helt annat än verkligheten. Novellerna inleds friskt, men de lovar mer än de håller. Då blir min besvikelse en del i projektet, att jag tvärtom till vad jag tror inte kan styra mina förväntningar. I de bästa novellerna här blir också överraskningen intakt, då jag på något sätt luras in i falska förhoppningar, att det är något som skaver och ger mig ingivelsen att fortsätta läsa även när jag inte riktigt förstår vad Stjernström är ute efter.

Så vill jag också ha min läsning: inte något som bara bekräftar och är udda på ett bekant vis. Därmed kan Stjernströms noveller ha ungefär samma effekt som när jag läser surrealistiska böcker utgivna av Sphinx förlag, att de skapar dels en underbar förvirring, och dels skänker rikedom åt mina egna drömmar. (Vore det inte för att det är så uttråkande för andra kunde jag berätta om nattens drömmar.)