Audition, Karin Ström

Det sägs ofta att det var en novell-boom i Sverige på 90-talet, men det handlar nog mer om att det tillfälligtvis var många som råkade debutera med en novellsamling, än att novellen som genre nådde fler läsare. För läsare har alltid funnits, även till de här kortare texterna, som har fått finna sig i att betraktas som ett slags avkok från romanen.

Sedan dess har det lika ofta talats om att ”nu”, det vill säga ”snart”, är det dags för en renässans för novellen. Nåväl. Förlaget Novellix har i viss mån haft framgång med sin serie i bokform med en novell vardera, och nu ger Aqlaktuq ut en novell som e-bok. Den kostar 9 kronor – som en låt på iTunes, som de fyndigt påpekar. Novellen heter ”Audition” och är skriven av Karin Ström.

Och kanske ändå finns det större anledning att slå på om inte den stora trumman, så ändå börja förbereda sig på att novellen åtminstone kommer att hitta nya vägar med hjälp av smarttelefoner och läsplattor, där man kan läsa en novell av det här slaget (själv läste jag den på Adobe Digital Editions, vilket gick hur bra som helst). Dessutom har den tidigare insomnade litterära tidskriften fått visst liv, när vi nu har Const Literary (P)review samt inom kort en svensk version av Granta, så möjligheterna för en mer spännande art av novell kan bara öka.

Novellen ”Audition” speglar kontrasten mellan det egna och det andra: var gränsen går mellan ens egna liv och andras, om det finns någon, för att det behövs finnas en sådan, men att den också behöver raseras, för vi är inga öar, vi människor. För huvudpersonen Katya Piechowski håller livet på att flyta iväg, flyta bort. Hon vill följa drömmen – men om den bara tar dig längre bort från dig själv då? Hon är en tragglande skådespelerska, som hade sin peak för femton år sedan.

Nu stirrar drömmen allt glåmigare på henne. En del blir kvar i drömmen, hur otrevlig den än gestaltar sig. För verkligheten är ändå värre. Tror vi. Här mäts framgång i obarmhärtiga doser, i den här osentimentala världen.

Det Ström lyckas med inom det här korta formatet är att ge den här människan liv. Det är verkligen ett livsöde som skissas fram, en riktig människa som getts form av orden, elektroniskt i det här fallet. Du är där hos henne medan du läser. Och det är där någonstans jag inte riktigt håller med Selene Hellströms resonemang i nya numret av Ord & Bild (3/2012), som råkar handla om noveller. Hon menar att novellens karaktärer inte håller för en roman, att det skulle bli ett urvattnat resultat. Ströms karaktär lever i det här kortare formatet, men det betyder inte att hon slutar leva för att jag slutar läsa – hon finns kvar där och fortsätter kommunicera, fortsätter driva sina frågor inom mig, och det är väl det som i slutändan är litteratur, att det är författaren som påbörjar arbetet och läsaren tar vid och fortsätter, att författaren måste släppa kontrollen.

Novellen behandlar även den där outtalade önskan att vara någon annan, att vara någon annan stans. Lika bra att nöja sig med missnöjet, för alternativet är värre. Trots sin dysterhet ger texten mig hopp, eftersom den så övertygande skildrar närvaron. För en kort stund etableras en kontakt som är så sällsynt i det så kallade riktiga livet. Litteraturens förmåga att vara intim, avslöjande, för att sedan försynt dra sig tillbaka, lämna dig med din förundran, med en beredskap att uthärda farhågorna.

”Audition” som titel påminner också om att ordet handlar om lyssnande: i novellen handlar det om att Katya aspirerar på en roll, men att Ström har en bakgrund inom musiken gör sig också tillkänna, när texten blir oinställsamt melodisk, med en nästan burdus rytm. Det är en text som inte gör sig till, men krånglar och låter, och jag tycker det låter bra.