Det har gått sex år sedan Cat Powers förra skiva med eget material, "The Greatest", som tydligt förmedlade känslan av att vistas på uteställen efter stängningsdags, en skiva som präglades av stort vemod, ett intryck att allt var för sent, att det som kunde hända hade hänt. Men nu! Solen - ljuset, som om hon i suverän självsäkerhet vill utmana Nina Simone med ett ordagrant "here comes the sun" i titellåten . Och ändå uträttar hon ett äktenskap mellan kärlek och smärta redan i första sången "Cherokee". Skillnaden finns mest i musiken, som är mycket öppnare, mycket mindre traditionell. Chan Marshal spelar de flesta instrumenten själv, och hon gör det lekfullt, nyfiket och piggt: skivan låter fräsch, och är full av överraskande detaljer. Om hon tidigare i sin karriär var mer introvert, är det här alltså mycket öppnare, men fortfarande lika intressant. Rötterna söker sig inte oväntat men närmast omärkbart till Dylan ("Peace and Love") och Doors ("Always On My Own"), men det är en rörelse eller dragning som inte stagnerar eller tillåter sig någon respit i enkla referenser: snarare vänder hon ut och in på eventuell inspiration, för att åstadkomma något helt nytt. Det är en skiva som är häpnadsväckande bra, med sina utsökta kombinationer av enkelhet och snårighet. Den är både varierad och sammanhängande, och fungerar som album, där låtarna förstärks i ett lagarbete och liksom drar varandra framåt. Jag har nog heller aldrig hört en låt som bättre stärker ett mobbat barns självkänsla än den nästan elva minuter långa "Nothing But Time". Om PJ Harvey gjorde förra årets överlägset bästa skiva med "Let England Shake" blir jag inte förvånad om Cat Power har gjort årets lika överlägset bästa skiva, när vi väl har smält den och förstått hur omvälvande den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.