Musik + litteratur = SANT

Det är lite rörande när musiker uttalar sig om litteratur, att det finns något naivt i deras förhållningssätt och hur de uttrycker sig ogarderat och förbehållslöst, när de nämner självklara saker som om de höll på att uppfinna något tidigare oupptäckt. Ungefär som när jag uttalar mig om musik inbillar jag mig: att jag egentligen inte har någon aning om vad jag talar om, men att det ibland också är därför jag söker mig dit, söker mig till det okända, för att se vad som händer då.

Jag läser tidskriften Nutida musik, nr 4 2011/2012, ett temanummer om "litteratur", ett nummer som mestadels handlar om musiker som intervjuas om sitt förhållande till det skrivna - om likheterna mellan att komponera musik och att komponera text, om musiker som skriver. Det jag först stannar vid är förstås Axel Englunds text om Paul Celans dikt "Dödsfuga", som han har nyöversatt, trots att det redan finns en handfull svenska översättningar. Men det är också en fin essä om Celan generellt, om hans förhållande till musik, eller mer direkt om dikternas förhållande till musik. "Dödsfuga" är 1900-talets enskilt viktigaste dikt, och kan nog inte översättas till svenska tillräckligt många gånger. Englunds version är inte revolutionerande, men visar ändå diktens möjligheter. Celan är en av få poeter som man verkligen kan säga är rejält underskattade.

Jag läser med behållning även Helena Bobergs intervju med Love Derwinger, en av relativt få så kallat samtida "konstmusiker" som jag har viss koll på. Boberg ställer de rätta frågorna, och Derwinger ger de rätta svaren - ibland. För han kan också säga saker som utifrån mitt perspektiv, mitt mer textinriktade perspektiv - är helt uppåt väggarna. Han säger vettiga saker om perfektionen, om hur man som konstnär är beroende av noggrannhet, men att det ibland kan vara nödvändigt att släppa på den (att uppleva en musiker som uttalar sig så lössläppt: det trodde jag inte var möjligt!).

Men jag blir mer fundersam på hans resonemang kring hur viktigt det är med rätt sorts utrustning. Jag minns hur en annan konstnär - ishockeyspelaren Peter Forsberg - nämnde att han som ung lika gärna spelade med gammal utsliten utrustning, att det var lika roligt då. Eller när vi i mitt rockband hade en gitarrist som byggde sin egen förstärkare, och att den lät fruktansvärt illa varje gång han pluggade in sin elgitarr. Han hade byggt den dåligt, konstaterade vi - tills en kollega från ett annat band lånade utrustningen, och spelade distade ackord som lät gudomligt vackra, helt enkelt därför att han hanterade strängarna med större skicklighet.

(En lärarkollega nämnde för många år sedan att hon drömde om att tjäna tillräckligt med pengar för att köpa en Mont Blanc-penna. Då minsann skulle hon skriva ett litterärt mästerverk, för med ett sådant instrument skulle hennes konstnärliga ådra börja sippra fram. Jag var skeptisk - försökte påpeka att Knut Hamsun skrev sina böcker med en snickarpenna. - Jag gillar inte Hamsun, sa hon. - Jag gillar inte dig, sa jag (inte).)

Numret innehåller också en fin intervju med en norsk musiker, Eivind Buene, som debuterat som romanförfattare. Han citerar David Foster Wallaces fina ord att "populärkulturen berättar för oss det vi redan vet". En vacker tanke, att konsten är allt det andra, det som inte är insmickrande och ägnat att bekräfta oss - då blir också tidskriften Nutida musik ett exempel på nödvändigheten i en röst som inte är intresserad av att i första hand syssla med sådant vi redan känner till.

Med andra ord är jag inte alltid i fas med det som sägs i det här numret: jag läser och suckar besviket lika ofta som jag upptäcker något fynd(igt). Att musik och litteratur har saker att vinna genom att söka sig mot varandra oftare, är något som länge funnits i mina tankar. Englunds text om Celan är också ett finfint exempel på hur befruktande det kan bli med sådana möten: att det är något som i första hand berikar upplevelsen, oavsett om man läser eller lyssnar. Just nu, till exempel, läser jag en roman om Händel, och försöker komma ikapp med lyssningen (börjar med operan Orlando, som givetvis nu blir mycket mer magnifik än jag hade kunnat ana).