Det var Maria Mårsell som var redaktör för min text, och jag ingick tillsammans med sex andra i ett redaktionsråd, som läste och diskuterade övriga bidrag. Att jag har skrivit texter i Axess, Svenska Dagbladet, Fantasin, Ett lysande namn, Ordkonst, samt Jönköpings-Posten, kan också ha varit meriterande.
Annars var det glädjande att tre av de medverkande i Consts första nummer hamnade högt på tidningen Vi läsers nyligen publicerade lista över de 40 bästa svenska författarna under 40. En som har potential att hamna på en sådan lista inom kort är nog Lidija Praizovic, vars bidrag redan blivit föremål för debatt.
Efter att Jonas Thente hyllade hennes text i DN reagerade bloggen Utrymme (Lyra Ekström Lindbäck), som menade att texten aldrig skulle ha publicerats, inte i det föreliggande skicket, då den förtalar namngivna klasskamrater på Biskops-Arnös skrivarskola. Hon kallar dem för idioter.
Men försvaret finns inskrivet i Praizovics text, som hela tiden resonerar kring vad den håller på med, alltså att förtala sina klasskompisar, och hela tiden utifrån ett klassperspektiv, det där som vi annars aldrig talar om i Sverige, för vi inbillar oss att alla har samma förutsättningar, vilket är enkelt att säga om man har kontakter - i det här fallet kommer från en annan bakgrund än Praizovics icke salongsfähiga. Texten kretsar konsekvent kring föraktet, undersöker hur djävlig ett berättarjag kan vara, och det är inte skrivet för bekräftelsens skull.
Och som Åsa Linderborg menar i en krönika i Aftonbladet, brukar allt vara frid och fröjd när angreppet riktas mot andra, och därför har Knausgård, Rydberg, Lundgren, Norén med flera fått sina godkännanden. Inte heller tror jag att en skicklig läsare förväxlar Praizovics ord med en absolut sanning: hela poängen är att hon skriver en subjektivt upplevd sanning, och att hon iscensätter en underlägsenhetskänsla som man kan identifiera sig med - om man inte har Bengt Ohlsson eller Magnus William-Olsson och Marie Silkeberg som föräldrar.
Märkligt nog ser jag också hennes text som en illustration till allt som står i min essä om Görling, att min underförstådda fråga när hans författarskap ska återupptas får ett svar med hennes exakt lika bittra åskådliggörande av kränkthet, att det hon skriver är Lars Görling 2.0.
Försöker orientera mig i den här debatten (via dina trådar) men det är rätt rörigt. Visst handlar utlämnandet av verkliga människors brister om relativa maktförhållanden. Skriver Knausgård nedlåtande om levande fyraåringar låter det problematiskt. Den uppburne författaren har makt över den vanliga grannfamiljen. Det skrivna har makt över det mesta. Och ändå ligger det naturligtvis mycket i att det i slutändan handlar om det litterära värdet. Minns till exempel Carina Rydbergs bok som en stark litterär text - där hon för övrigt mest utlämnade sig själv. Fast jag kommer mest av allt att tänka på en mening i Astrid Munros "Too much happiness" där berättarjaget suckar lite inför läsningen av en ung författarinnas debut. Författarinnan har som barn haft beröring med berättarjaget som anar hur intrigen bygger på autentiska, gemensamma upplevelser, "so in fashion these days"..."Here was where the writer would graft her ugly invention onto the people and the situation she had got out of real life, being too lazy to invent, but not to malign".
SvaraRaderaHar någon varit sur över att du skrivit i en tidskrift utgiven av en av dina före detta elever? Det är ju uppåt väggarna. Även om det hade varit den före detta eleven som var redaktör och även om du aldrig publicerat dig någon annanstans tidigare har jag väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet.
SvaraRaderaLisa, det finns ju inget entydigt svar: litteraturen blir fattigare om man i förväg censurerar, eller i efterhand, jfr Tintin-debatten. Klart att det finns anledning att diskutera förf. moraliska ansvar, men i det här fallet skulle det ske på bekostnad av texten, som är rasande och rasande bra. En svindlande text, som också tar upp en aspekt av klassamhället, och därför blir motiverad. Ingen (ja, eller knappt någon då) skulle vilja rensa ut Strindbergs hänsynslösa angrepp.
SvaraRaderaJohan, det var väl en antydan att jag inte är kvalificerad.
Nä, jag skulle väl inte vilja rensa i litteraturen. Ingen har för övrigt angripit mig i något litterärt verk! Det kanske vore något. Var och en (som skriver) gör ju sina avvägningar, bedömningar, efter sin håg. Några känner att de bara måste (få säga...). Delvis bottnar det väl i ett behov att få upprättelse eller tala sanning eller något annat som gör att man rasar, ett underläge. Men i detsamma förvrider man alltså underläget till överläge, åtminstone om det man skriver publiceras. Den maktpositionen är det nog lätt att underskatta.
RaderaFör övrigt fortsätter Munros novell med att romanen som berättarjaget läser vidare i inte riktigt är den bittra uppgörelse med en förvanskad verklighet som hon befarat, utan tar en annan vändning. Så kan det gå.
Mm, saker tar ofta en annan vändning!
RaderaDet här är ingen lätt fråga, och jag vill inte förringa den skada som åsamkas eventuellt de drabbade. Men att bli kallad idiot är ju inget problem om man kan bevisa motsatsen, för det är i så fall något som faller tillbaka på den som yttrar sig. Kanske man inte heller ska överskatta att texten publiceras i ett estetiskt sammanhang - en litterär tidskrift som når ett begränsat antal läsare, läsare som vänder sig till tidningen i ett visst intresse, utifrån en nyfikenhet. Det står inte i Expressen.