Hjalmar Söderberg. Makten, kärleken och sanningen, Göran Lundstedt

Det här är del fyra i h:ströms serie ”Litterära profiler”, och den handlar om Hjalmar Söderberg och är skriven av Göran Lundstedt, litteraturvetare från Lund. För knappt två år sedan gav jag ut den första delen, om Virginia Woolf, och har fortfarande inte fått betalt. I förlagets monter på den nyligen avslutade bokmässan fanns min bok i en försvarlig bunt, men själv har jag inget intresse av vem som köper den.

Kanske Lundstedt hade större lycka när han tecknade sitt kontrakt. Hans bok har en ambitiös undertitel: Hjalmar Söderberg. Makten, kärleken och sanningen. Dock är den ganska spatiöst utformad, med 27 väldigt korta kapitel och blanksidor och större typsnitt och dubbelt radavstånd.

Av svenska klassiker är nog Söderberg den mest levande, så en ny bok om honom är välkommen. Av tidigare böcker är Bo Bergmans minnesteckning från Svenska Akademien förstås hyperintressant (kom i nyutgåva förraåret), liksom av de övriga i första hand Bure Holmbäcks båda biografier som har drygt tjugo år på sin så kallade nacke.

Att Söderberg är så levande beror nog på två saker: dels att han är så ung i sitt uttryckssätt, att det inte var någon tillfällighet att han kallades för ”ungdomens förförare” (med Lundstedts språk: ”inte för inte kallades han …”). Den friskhet som hans stil förevisar är bevarad. Och dels hade han ambitioner som sträckte sig utanför det strikt provinsiellt svenska. I första hand skrev han i förbund med nordiska kolleger, men han hade också koll på franska och tyska förebilder, på ett mer planerat och organiserat sätt än hos sina svenska samtida förbundna (med Lundstedts språk: ”han skrev à la sina nordiska kolleger …”).

Det här kunde Lundstedt ha gjort mer av, men hans bok stannar vid ytterst diskreta antydningar. Han är specialist på att öppna fönster för att lika snabbt smälla igen dem i ansiktet på läsaren. Så följs ett av de mest spännande kapitlen, om hur de fyra elementen skildras, av hur årstiderna är ett viktigt inslag i de litterära verken – i ett snålt tvåsidigt kapitel som bara nuddar vid detta oerhört intressanta ämne.

För ärligt talat är Lundstedt väl förtrogen med Söderbergs böcker. Han rör sig lätt och ledigt framåt och bakåt över det skrivna. Men verken avklaras raskt, långt innan halva den här korta boken är avklarad. Sedan följer några korta tematiska utflykter, innan det hela tar slut.

Några saker gör mig mest konfunderad, kanske just därför att det blir så kortfattat. Flera gånger hänvisar Lundstedt till Freud, något som är lite besynnerligt, då Söderberg själv med emfas förnekade att han stiftat bekantskap med charlatanen från Wien. Jag blir inte heller klok på om han ser Söderberg som cyniker eller romantiker, eftersom han säger att det inte går att vara bådadera (fast, invänder jag då, Lord Byron …). Och titelns referens till ”sanningen”? Om det är politiken som åsyftas, då är det visserligen vettigt, men det står inte mycket om politiken i den här boken, kanske mer om religionen, och där hade ju Söderberg en egen definition av dess sanning.

Så – om vartannat några goda sidor, som en jämförelse med Vilhelm Ekelund, och några tveksammare sidor. Men framför allt blir intrycket att Lundstedt känt sig som någon som tvingas kasta pärlor åt svin, då han förmedlar sin kunskap så sammanbitet och rudimentärt.