Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige, Dan Jönsson

Konst provocerar, chockerar och äcklar: ja, det är en av dess funktioner, och generellt sett bör vi bli mer toleranta mot vissa uttryck innan vi med usch och darr på stämman utropar ett ”men är då ingenting heligt?” T.S. Eliot formulerade det i ett förord till Harry Crosbys dikter, Transit of Venus: ”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.”

I Sverige har 2000-talet präglats av konstskandaler, menar Dan Jönsson i sin skrift för 10-tals bokserie, Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige. Visst känner man igen händelserna, däribland Anna Odells fejkade psykbryt och Lars Vilks rondellhundar. Liksom åtta andra uppmärksammade fall utgör de stoffet i Jönssons bok.

De är välvalda: poängen och förtjänsten med uppgiften består i att Jönsson inte tar den enklaste vägen – det ensidiga fördömandet respektive försvaret – utan han väljer att ge oss ett annat perspektiv, och så när det har satt sig – ett ytterligare perspektiv, i ett slags ”men har du tänkt på att det kan vara så här också?” Därför blir det spännande att följa hans tankar.

Man kan också himla lite med ögonen åt att åtskilligt av det som en gång väckte sådan förargelse nu fått en slags patina. Det är en enkel fälla att skratta åt tidigare moralpaniker, men vi följer alltid samma färdigskräddade rutin: tänk bara på Makode Lindes black face-tårta som kulturministern skrattande skar upp i april i år – den incidenten nämns i förbifarten här. På ett sätt kan konsten ses som något ytterst meningslöst, eller verkningslöst, i avsaknad av långvariga effekter på medvetandet. Vi lär oss aldrig!

Här får vi en diskussion kring konstens roll i samhället, dess funktion. Vad ska vi ha den till? Om provokationen blir ett självändamål blir det tråkig konst. Jönsson diskuterar begrepp som ”ond” och ”god” konst, utan att explicit nämna Oscar Wildes suveräna genmäle, från förordet till The Picture of Dorian Gray: ”No artist has ethical sympathies. An ethical sympathy in an artist is an unpardonable mannerism of style. No artist is ever morbid. The artist can express everything.” Önsketänkande, skulle det visa sig, för mer än hundra år sedan.

Och nu? Ingen kan på allvar hävda att Wilde fått gehör för sina idéer, kanske allra minst i Sverige. Jönssons sista exempel handlar om manga-översättaren Simon Lundström, två gånger fälld för barnpornografibrott, trots att teckningarna inte avbildar verkliga situtioner.

Visst är det beundransvärt med reaktioner, även om man ibland önskar att ett lugnande ”stilla dig”-credo kunde röra sig lite mer obehindrat i den svenska konstdebatten. Alternativet är en konst som endast berör säkra områden, som endast bekräftar fördomar och etablerade sanningar, och bara spelar med i marknadens framgångstävlan. Konst måste våga utmana tidigare föreställningar.

Detta håller kulturministern med om – i teorin. När hon ser graffitikonstnären NUG spraya sönder en tunnelbanevagn blir hon så äcklad att hon vill kräkas. Först förstod jag den reaktionen, men senare – bland annat med hjälp av Jönsson – tycker jag tvärtom, och får större förståelse för protesten, att konst som är politisk måste tillåtas agera på sina egna villkor.

Vissa konstverk borde kanske hamna i karantän ett par år, helt enkelt förbjudas omnämnas i någon form av infekterad debatt: då först vet vi om det var betydande eller bara bluff. För – det mesta är ju ändå bluff. Att de här tio exemplen ändå finns kvar i folks medvetande – ja, det visar ändå på någonting.

Annars har vi alltså en konst som bara talar till de redan frälsta, till kulturkoftornas erfarenhetsramar. Majoriteten vill ha konst som är lätt att identifiera som just konst. Det vi inte förstår, det – förstår vi inte! Och så borde det inte vara: vi borde inte nöja oss med att skaka på huvudet och sucka övertydligt. Det blir odrägligt fattigt om vi inte har möjlighet till ett vidare konstbegrepp. Vi behöver både ”god” och ”ond” konst.

Jönsson har ett fantasifullt sätt att närma sig de tio fallen. Han skriver lätt – obs att jag menar det som beröm! Den är lagom teoretisk, lagom inbjudande. Han närmar sig intressanta områden – som konstbegreppets utarmning, dess historiska betydelse – något jag gärna sett mer av, alltså historiens inflytande.