Ordkonst 4 2012

När jag pluggade i Umeå hade hum-huset en litterär tidskrift som hette [incognito], som jag inte kunde låta bli att medverka i med korta noveller. Som jag minns det var det en ambitiöst utformad tidskrift som framför allt kännetecknades av sitt allvar och sin hängivenhet. Där fanns även en pionjäranda, en uppenbar känsla av att göra något ingen annan brydde sig om att göra, och då togs svängarna ut, ibland till det bättre, men ibland till det sämre.

Nu läser jag senaste numret av Ordkonst, en tidskrift utgiven av Akademiska Föreningens litterära utskott i Lund, och den är exakt lika ambitiös, allvarlig och hängiven. Möjligen en gnutta mer professionell: till förvirring lik en etablerad litterär tidskrift, tycker jag – tills jag påminner mig att en sådan i stort sett saknas i Sverige i dag.

Temat för numret är ”Malmö, staden”, och bland texterna en gammal av Victoria Benedictsson, en ny av Clemens Altgård, en känslig betraktelse av Tove Lindén – med mera, och allt bidrar till att ge Malmö kontur, göra staden mindre exotisk för mig. Samt en personlig text om David Foster Wallace, som liksom Malte Perssons DN-text nyss, ger mig en obetvinglig impuls att läsa den här författaren.

I numret finns även en recensionsdel, där jag själv bidrar – men alldeles oavsett min insats blir just recensionerna en påminnelse om hur sådana kan skrivas, med fem helt olika temperament som tar sig an de tilldelade böckerna på skilda sätt. Där får jag också en bistert nostalgisk känsla: recensioner skrivna utifrån andra premisser än dagstidningens mer rigida principer, men med hängivenheten, ambitionen och allvaret intakt. Jag lär mig massor av Sofia Robergs text om Dorothee Elmiger, av Anton Weddings text om Karl-Ove Knausgård, av Martin Perssons text om Bodil Malmsten, samt av Thomas Evertssons text om Matilda Södergran – allt detta helt enkelt tack vare att de skriver reservationslöst och ogarderat, men också just med den där pionjärandan, att det är gjort på grund av att ingen annan gör det.