Colombes granne, Tatiana de Rosnay

Att jag inte gärna läser deckare är något jag ibland måste försvara. Ungefär som att det är ett tecken på snobbism, det som för mig är motsatsen. Jag är helt övertygad om att IQ-kvoten hos den genomsnittlige deckarläsaren är högre än min: jag känner mig bara korkad när jag ska gissa och spekulera i utgången, vem som har gjort vad. Dessutom blir jag uttråkad, ointresserad av förloppet.

Inte heller skräck läser jag gärna, trots att jag är en manisk skräckfilmskonsument. Det är något som inte riktigt går att transponera, de där yttre inslagen – fotot, atmosfären, musiken. Spänningslitteraturen likaså: ingen författare förmedlar spänning lika skickligt som Hitchcock.

Kanske franska författaren Tatiana de Rosnay kan bevisa motsatsen? Hennes roman Colombes granne (Sekwa), i översättning av Emma Leonard, ser lovande ut, då förutsättningarna ger mig associationer till just Hitchcock, men även klaustrofobiska filmer av Polanski (Hyresgästen och Rosemarys baby, som ju båda bygger på suveräna romaner).

En kvinna, Colombe, bor nyinflyttad i en lägenhet i Paris, tillsammans med tvillingsöner och en make, som oftast är på resande fot. Ovanför henne bor en läkare som har charmat sin omgivning, men håller Colombe vaken på nätterna, med att spela högljudd musik, uteslutande av – Rolling Stones. Eftersom jag hatar Stones är det ett i mitt tycke briljant upplägg. Den som bott i lägenhet vet också hur enerverande lyhört det kan vara.

Colombe är en typisk romanfigur, lätt att se framför sig. Hon är försiktig, missnöjd, självutplånande, och jobbar på ett bokförlag som anonym spökskrivare åt kändisars böcker. När grannens terror tar vid blir vi indragna i ett smutsigt spel, där hon plågas, och smider ränker, vars utgång inte här behöver avslöjas.

Det är ibland skruvat och ibland lite väl åt det overkliga, men liksom man får svälja en del logiska brister i film, kan man väl ha överseende här också, och sätta upp det på genrens frikostiga trovärdighetskonto. Man får stänga av misstron, så där som Coleridge rekommenderade: ”A willing suspension of disbelief”. Då blir det här spännande, minsann.

Sömnlöshetsfasan som Colombe upplever är lätt att leva sig in i, när grannens obehagliga excesser trissas upp. Samtidigt ökar frågorna, ungefär som i de där goda exemplen av Polanski: kanske är hon psykotisk, och allt bara inbillning – alltså mer Repulsion än Rosemary's Baby, även om man misstänker att hon har fog för sina farhågor. Ända fram till slutet hålls spänningen vid liv, även om jag nog inte är riktigt nöjd med hur det slutar – det finns en benägenhet hos författare att vara utförliga i sina svar, när det kunde ha räckt med antdydningar.