Samarbete med fluga, Lydia Davis

Det i normala fall frankofila förlaget Sekwa gör ett undantag och släpper fram en amerikansk författare, när de nu ger ut Lydia Davis finfina bok Samarbete med fluga och andra noveller (översatt av Malin Bylund Westfelt). Visst stöd hämtar de i upplysningen att Davis översätter fransk litteratur.

Låt gå för det! Jag märker också en liten pik i detta faktum, att inget annat förlag har släppt fram den här författaren, när så mycket annat anglosaxiskt av varierande kvalitet ges ut. Ursprungssamlingen gavs ut för fem år sedan under titeln Varieties of Disturbances, och är i den här samlingen en novell på tre sidor – den novell som fått ge den svenska titeln är betydligt kortare, nämligen endast en mening.

En mening? Ja – men vilken mening:

”Jag skrev det där ordet på papperet,

men han lade till apostrofen.”

Mycket finns att fundera på där! Och så är det ofta hos Davis, att hon lämnar åtskilligt i bevarat bryderi. Men är det inte lite magstarkt att så många av dessa korta stycken kallas ”noveller”? Tja, men det är ju ändå bara ett ord. En av texterna som jag har läst med störst behållning, den är väl inte heller i strikt mening en novell – utan en slags stilistisk granskning av ett antal ”krya på dig”-brev till en sjukhusdrabbad liten pojke, där allt ifrån papperskvalitet och skrivstilens lutning till minsta ordval skärskådas minutiöst.

Variationsrikedomen imponerar. Det är uppfinningsrikt och påhittigt mest hela tiden, och man har sällan tråkigt. Det spontana tillåts härska fritt, och resultatet blir ibland halsbrytande. Ungefär som Dan Rhodes skrev i början av sin karriär, innan han började bli tråkig.

Att Lydia Davis gillar Kafka är ingen hemlighet. En av novellerna handlar om den neurotiske mannen med namn Franz Kafka som ska laga en måltid till sin älskade Milena, och genomgår olika prövningar som misstänkt nog lånar inslag från hans egna berättelser. Vidare citeras Beckett och Proust, utan att det känns påklistrat eller spektakulärt eller beräknande, utan mer som att det är där hennes författarskap hör hemma och trivs bäst, med en gnutta av Joseph Hellers Moment 22 också. Beckett i den helskumma ”På väg söderut, läser Värstvart hallå”, som är en text utan dess like, lika mycket helgjuten hyllning som pardonlös parodi. Ofta lägger sig Davis nära just det parodiska.

Humorn är också av det oväntade slaget, och precis så svart som den behöver vara: Davis vältrar sig alltså inte i det djävliga, enbart för sakens skull, utan vet när hon ska hålla igen – novellförfattarens kanske viktigaste egenskap, där lakunerna blir lika betydelsebärande som det som faktiskt står i texterna. Det är bitskt, när humorn upplever sina gyllene wow-stunder, och hon anspelar på Henri Bergsons idé om att komiken föds i överraskningsmomentet.

Och så tänker jag medan jag läser, jaha – det här är ju en slags bruksanvisning till livet: så här ska det levas. Idéerna är häpnadsväckande ibland, och absurda. Och kanske är det en av litteraturens ädlaste syften, att förbereda oss inför det oväntade och aparta. Det är annars en svår balanskonst, detta att undvika att skriva för effektens skull – något som nästan all förment humoristisk litteratur lider av, att det är poänger som måste prickas. Nog missar också Davis en och annan gång – men det hör till saken, att timing är något skört som inte är maskinellt, och hellre än halvdana träffar dessa fantastiska inslag även om jag därmed måste stå ut med några malörer.

Då får du också känslan av att läsa något helt avgörande. Davis väljer inte den lättaste eller enklaste vägen. Och vad ska då litteraturen annars vara till för? Det här är en författare: som tillvaratar fantasin på bästa sätt, och berättar det du inte visste redan. Det är anti-bekräftande och utmanande litteratur.

När Davis väl får in sina absurda poänger är jag helt på hennes sida. Hon tänker i nya banor, leker med olika stilar – exempelvis nyhetsreportaget. Ja, överhuvudtaget är det befriande med hennes attacklusta, att hon vågar sig in på det som riskerar att gå överstyr. Då breddar hon också på riktigt novellbegreppet, och visar att det kan innehålla små angrepp för att det ska bli något mindre förutsägbart. För framtida aspiranter i den här genren finns mycket inspiration att hämta här: vi andra kan bara glädja oss åt att hon tillhör stigfinnarnas oförskräckta skara. Samarbete med fluga är en avvikande bok, och som sådan mycket välkommen.