Att skriva är svårt som fan

I morse läste jag Malin Ullgrens DN-krönika och har sedan dess känt mig lite upprymd hela dagen (trots att jag för någon vecka sedan läste att DN är ett gubbfäste - i helgen läste jag Susanna Alakoskis långa essä om den fattigdom som tigs ihjäl i Sverige). Ullgren menar att det är ett hån mot den som tar exempelvis litteratur på allvar, att konfronteras med det talanglösa, med lattjande amatörer som inte sköter sitt hantverk utan bara ramlar in på bokmarknaden. Man kan tänka sig att hon menar typ kändisar som mot bättre vetande ger ut mer eller mindre egenhändigt komponerande böcker (i Sverige tror vi inte på spökskrivare, nä!). Det får mig att tänka på när Annette Kullenberg hånade kändisars bokprojekt, med argumentet att de lika gärna kunde boka konserthuset för en pianokonsert.

Vad är det som säger att alla kan skriva? Alla kan inte spela piano - alla kan inte hoppa höjd över 2 meter. Men jag blir liksom Ullgren helt provocerad när jag investerar tid och möter rena klantigheter, slarv och trams, eller som hon säger - någon som uppvisar "bristen på hängivenhet". Det är ett förbannat slit att skriva, oftast - med ett språk som konstrar och spjärnar emot och djävlas och trixar till det för en, och man svär och svettas och det känns hela tiden som en djävla uppförsbacke och på den där backen ligger det också snaror och minor och fällor och krossat glas och annat djävulskap.

Men man skriver. Inte för ansträngningens skull, eller för att det skrivna ska se ansträngt ut. Det ska bli lätt det som var tungt och svårt att utföra. Det är ingen belöning egentligen att man någon gång får höra att det där var väl bra eller klokt eller fyndigt eller elegant - dessutom får man oftare höra när något har blivit fel eller dumt eller när någon har reagerat negativt.

Ja, för den som inte säger flasklock annars, får mål i mun! "Där fick du på tassen!"