En sak som är betryggande med de flesta deckare är att mördaren grips: det hör till genrekonventionerna. I Hjalmar Söderbergs tidiga deckare Doktor Glas (1905) går mördaren fri, men det är inte i första hand det som gör romanen till en så fängslande bekantskap. Snarare handlar det om att han lyckas göra sin doktor till en sympatisk figur, som läsaren tycker om, månar om och vill väl, trots att han har mord i sina tankar.Tyko Gabriel Glas är en okysst trettiotreåring, som i smyg trånar efter unga Helga, gift med den gamle prästen Gregorius. När han får höra att hon våldtas i äktenskapet börjar han planera mordet på Gregorius, mer eller mindre uttalat sanktionerat av Helga, som i sin tur (”kanske”) väntar barn med älskaren Klas Recke, en av svensk litteraturs många strebrar.
Söderberg uppfinner den snillrika dagboksformen till doktorn, som gör att vi kommer brutalt nära hans inre liv, där minnen från en dyster barndom blandas med intryck av Stockholm och filosofiska hugskott och ibland oresonliga utfall mot samtida bigotteri. Glas är sexualneurotisk, och det är först när han förstår att Helga har en älskare som han vågar förälska sig i henne, då han inte behöver riskera något (”I want the one I can't have”, som Morrissey sjöng). I en vågad symbolisk handling gömmer han sin dagbok bland föreläsningsanteckningar om gynekologi – tänk vad Freud skulle ha gottat sig om han bara hade vetat.
I en tidig recension jämförde kritikern Oscar Levertin den enkla kammarspelsartade intrigen i Doktor Glas med ett schackparti: prästens svarta mot läkarens vita, med tron ställd mot vetenskapen. En träffande liknelse, men inte helt rättvis, då Glas i första hand är poet och konstnär, och mer likgiltig än föraktfull mot religionen. Till ett av de olösta problemen hör hur den oansenliga doktorn kunde vara en så lysande författare: för stilen i romanen Doktor Glas, läkarens förmenta dagbok, är oöverträffad i det svenska språket – blandni
ngen av fin de siècle-vemod och muntra aforismer utgör en stark kontrastverkan, där det omisskännliga söderbergska temperamentet hela tiden har smittat läkarens formuleringar.
Det är åtskilligt som får mig att fortsätta återvända till just Doktor Glas, som för mig förblir den suveräna svenska romanen. Glas är svensk litteraturs stora solitär, en flanör som ser sig själv som ett ensamseglande moln, som helst vill låta bli att ingripa i skeendena. Han är en slacker som lever upp på kvällarna, då lönearbetet skänker honom några timmars frist. Han är också en outsider som dyrkar avståndstagandet – även det en provokation, där samhället kräver ovillkorligt engagemang i det för stunden mest politiskt korrekta ämnet. Han är inkonsekvent, alltid svår att förutsäga.
En av de bärande tankarna hos honom är att tanken är ”en syra som fräter”, en återkommande uppfattning att sanningen är en fara som helst bör undvikas. Idén kom möjligen från Gustaf af Geijerstams 1890-talsroman Medusas huvud, men Söderberg låter Glas driva frågan till en slags besatthet, i ett ifrågasättande av själva verklighetsuppfattningen, i en skeptikers anklagelse mot existensen.
I en anteckning har Söderberg i efterhand beskrivit sin läkare som ”steril”, rentav betonat detta ordval, kanske omedveten om att ”steril” var ett av de kodord som användes för att utpeka manliga homosexuella i England under 1890-talet – exempelvis använder Oscar Wilde det i sin roman Dorian Grays porträtt för att beskriva konstnären Basil Hallward. Nu menar jag inte att Söderberg avsåg att Glas var homosexuell – bara att det blir ytterligare ett skikt i romanen, med Glas icke-sexuella förälskelse i Helga, hans beundran av Klas Reckes utseende. Vi vet bara att han avskyr och äcklas av den heterosexuella sexualiteten.
Vad romanen om Doktor Glas skänker oss är en övning i empatins läsart. Trots att vi intellektuellt förstår att han är ett farligt monster kan vi på ett känslomässigt plan inte låta bli att gilla honom. Romanen förblir provocerande och utmanande, och tvingar oss att se och konfrontera det vi annars förbigår.
(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2011.)
Jag läser psalm 137, i Bibel 2000: ”Vid Babylons floder / satt vi och grät, / när vi tänkte på Sion.” Ord som ledsagade varje mellanstadiedisco för mig, i Boney M.s käcka dänga.
Några år senare kom den svenska översättningen av en av engelskans minor classics, Elizabeth Smarts korta roman från 1945: Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Sällan eller aldrig har jag läst en så explosiv roman, som då jämfördes med Goethes Den unge Werthers lidanden, eller, med Angela Carters ord: ”Som Madame Bovary drabbad av blixten”.
Det här är en roman som är skriven med höga ambitioner, som en opera: hyperbolisk, högstämd, där allt strävar uppåt mot höjderna, med ord som liknar ivägskjutna pilar, eller kvicksilverilande kaskader. Och hela texten en blodström, forcerande: en översvämning av förförisk prosa. Ja, en text som spränger alla gränser – som ignorerar gränserna, hånar gränserna. Även fysikens rigida lagar ifrågasätts, liksom tidens – fem minuter innebär fem år för berättarjaget, insnärjd i begärets klor, där nuet är allt, det enda fasta att förhålla sig till.
Huvudpersonen i Smarts roman väljer katastrofen, väljer att frivilligt falla handlöst för en gift poet. Konvenans är inget för romanens protagonist, och var det inte heller för verklighetens Elizabeth Smart, ung kanadensisk skönhet med författarambitioner. Hon utser George Barker som föremål för sin besatthet, en rätt lovande engelsk poet som hyllats av T.S. Eliot. I romanen skriver Smart hela tiden för mycket, när hon överskrider alla konventioner och visar sin oförmåga att hålla sig inom ramen för det passande.
För hennes text är dödsföraktande och fördömd, och den otillåtna kärleken lever på lånad tid. Mellan sjukhuset och häktet sträcks kärlekshistorien ut, där Barker stoppas vid gränsen till det puritanska Kanada. I grova bokstäver finns ett bibliskt du skall icke skrivet över hela deras gemensamma självcentrerade tillvaro. Hon vadar midjedjupt i kärlekens oundvikliga klichéer, med Himlen och Änglar och Gudomlighet, där avhållsamhet blir Helvetet.
Boken är fullpackad med mytologi, med litteraturen, så att Smarts text blir berikad, berikande. Trots dessa referenspunkter är det en ojämförlig bok: fullständigt unik, suverän i sin egen makt, och omöjlig att tillräckligt beskriva. Smart interfolierar med utdrag ur ”Höga visan”, för att ge kärleken en legitimitet, som ett försvarstal.
Både metaforiskt och bokstavligt kastar kriget sin skugga över hon och han: men också för att ge perspektiv, för att visa att kärlek gör större åverkan i det mänskliga hjärtat än bomber och landminor (”högre än bomber eller skrik eller ångerns tickande i bröstet”). Denna glödande epistel bränner fingrarna på läsaren, för varje ord är av eld, meningarna flammar från lågan som varje stavelse har doppats i.
Tiden och fysiken kastas överbord: ja, logik och åtrå är oförenliga begrepp. Som Shakespeare aldrig tröttnade på att visa går vanvettet och kärleken hand
i hand. Språket i denna fyrtiotalsroman känns som en anakronism, som om hela boken vore omöjlig att skriva utan alla sublima love songs som Morrissey och Patti Smith och Nick Cave skrivit, även om förnuftet vet att det är det omvända förhållandet; Smart ger intryck att ha inspirerats av i stället för att ha inspirerat. Kärleken blir allt girigare, söker allt starkare uttryckskällor, allt starkare ord. Här saknas alternativ: vill du inte tappa kontrollen måste du hålla dig undan, aldrig gå in i passionen – och Smarts bok blir både en varning och en inbjudan. Här är döden och livet lika närvarande.
I verkligheten fick Elizbeth Smart fyra barn med Barker, vars insatser som far inte var så hållfasta. I stort sett skrev hon inga andra litterära verk, med undantag för en diktsamling.
Det är en oblyg bibelallusion som romantiteln så nödtorftigt döljer, och i varje formulering finns det religiösa anspråket, att det här futtiga livet som är oss tilldelat kan vara bördigt med något annat. Som Torgny Lindgren har skrivit: "Orden bära icke bojor", och Vid Grand Central Station där satt jag och grät är ett vackert belägg för dess riktighet.
(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2011.)
Leaning togetherEfter att ha tillbringat hela förra sommaren i Virginia Woolfs sällskap – tröttnade jag inte då? Nä, inte det minsta: det är en författare som hela tiden pekar ut nya infallsvinklar, nya ingångar till de livsviktiga böcker hon skrev. Och hon fortsätter att fascinera också andra – här finns i det nästan skrämmande väldokumenterade livet mycket att hämta. Förra året utkom en svensk översättning av Susan Sellers bok från 2008, Vanessa och Virginia, på Ordfront, och jag försökte undvika den, i det så kallade längsta. Eva Johansson har översatt, och även om hon behåller några anglicismer gör hon ett gott arbete.
Sellers kan inte lura mig med att i titeln sätta systern Vanessas namn främst, eller genom att låta henne bli berättarrösten: det här Virginia Woolf som är den starkare magneten för hennes skrift (Sellers är litteraturprofessor). Så fokuserar berättelsen också på Virginia mest, textens ”du”, som Vanessas ”jag” hela tiden vänder sig mot och till, jämför sig med, tävlar mot.
Det bästa med Sellers bok är också porträttet av Virginia som en sjä
lvisk inbilsk figur som är besatt av att få andra att dansa efter hennes pipa – det är svårt att idealisera henne som person, och det är inte heller något Sellers försöker. Hon lyckas göra henne till en mänsklig varelse, och visar effektivt att intelligenta människor är suveräna på att såra – de vet alltid var det gör som mest ont. Syskon är alltid siamesiska, och vi får här fina genomgångar av ett ömsesidigt beroende, av (inte bara) nästan incestuös karaktär.
Sämre är då Sellers klichéartade språk, där vi redan på de första sidorna läser att mammans leende ”är som solsken en vinterdag” och att Virginia är ”en virvel av besjälat ljus”. Vanessa blir för mycket av marionettdocka, och för lite av självständig romanfigur. Det Sellers lyckas med är att förmedla Vanessas ensamhet, men den är omskriven i tidigare biografier.
Vad som inte heller fungerar så bra är spekulationer över vad dessa verklighetsbaserade personer tänkte ”innerst inne” vid olika situationer: behöver vi veta vad som passerade i Virginias huvud när hon begick självmord, när det är en så uppenbar förtvivlan och ett så fasansfullt missmod? En roman om syskonrivalitet – utan kända förlagor – hade kanske blivit en bättre roman, om Sellers bara hade låtit sig inspireras av systrarna Stephen. Som romanen nu föreligger lyckas den inte uttala något nytt om vare sig Virginia eller Vanessa. Den håller sig på ytskiktet, där Sellers betar av konflikterna, anfallen, sorgerna, sjukdomarna – och försoningarna, omsorgen om varandra.
Den som inte känner till historien om systrarna och Bloomsburygruppen lär sig inte heller mycket av de många halvkvädna visorna och antydningarna, där epokgörande verk avhandlas i bisatser: det är till exempel svårt att förstå varför Virginia blir så tagen av Lytton Stracheys död, när han presenteras så kortfattat. Men den värsta försyndelsen är att Sellers reducerar Virginia Woolfs romaner till att uteslutande handla om människorna i hennes närhet, då det är en hjärtlös efterhandskonstruktion, att läsa fiktion som vore det att lösa korsord; en av de stora poängerna med hennes romaner är att hon inte helt visste vad hon gjorde, och att det blir en fascinerande upptäcktsfärd för läsaren att dela denna osäkerhet under läsningen.
(Bilden: Virginia och Vanessa Stephen spelar cricket på St Ives, sommaren 1894.)
Vi var många som för två år sedan läste Yarden, Kristian Lundbergs skildring av det hårda kroppsarbetet i Malmös hamn, men det var en problematisk bok, inte helt lätt att ta till sig, utan att börja fundera på de jobbiga frågor den ställde, om människans identitet, om människans värdighet.
I år har han gett ut en uppföljning, Och allt skall vara kärlek. Det är Yarden 2[0]. Han börjar där förra boken slutar, men går också tillbaka: Lundberg gör alltid så, även i sina diktsamlingar, kretsar, rör sig i cirklar, använder omtagningar, upprepningar. Men det var något som saknades i förra boken: närvaron av en annan människa, närvaron av kärleken – kvinnan ”K
”, som Kristian hade ett förhållande med för länge sedan, och som när Yarden gavs ut hörde av sig på nytt. Det här är historien om henne, men den som har läst Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att läsa världens längsta boktitel utan att bli trött och tror sig läsa en liknande ensidig hyllning blir nog besviken. Lundberg värnar om henns integritet, och ger henne bara en initialbokstav.
Nu är det ytterligare en version som läggs till den förra, som ett lager ovanpå. Minnet dansar med sanningen, och turas om att föra. Lundberg är en svuren fiende till banalitet: det finns i hans skrivande ett stort allvar, där han vågar röra sig mot de stora orden och de svåra ämnena.
Kort sagt är det en berättelse från mörker till ljus, en berättelse av religiösa dimensioner. K framträder som en ängel, som på ett speciellt sätt stryker håret (mycket annat om henne får vi inte veta). Kärleken blir en nåd, där arbetet är en kränkning, en förnedring. (Problemet är att någon måste utföra de här jobben, de här sakerna vi andra inte vill se eller låtsas om. Någon annan.)
Mycket inkännande skriver Lundberg om slaveriet, om att vara beroende av arbetsgivaren, där du är utbytbar, för det går alltid att hitta någon som inte opponerar sig, någon som är ännu mer desperat. Men det är också en livsberättelse, om livet som kaos och oordning, där Lundberg inte följer några snitslade banor. Det som ser ut som något, är ett annat: kärleken också, som något enkelt och komplicerat, som smärtar och lindrar.
Och livet är också fullt av dessa paradoxer, dessa skeva sanningar, där det fixerade och etablerade byts ut. Lundberg skriver en fin bok om det svåra i att vara människa, att vara far, att vara son. Människan är ett resultat av sina förutsättningar – ja, men hon är också mer, hon är också överskridandet av förutsättningar. Människan är en triumf, som kan klippa navelsträngen, även om det sker ett fyrtiotal år efter förlossningen; vi behöver inte skylla på våra föräldrar – inte hela livet. I den här boken tar Kristian Lundberg tillbaka sig själv, tar tillbaka sin egen person.
Anledningen till att Lundberg hamnade på Yarden är lätt att förstå: han ville straffa sig själv. Med sina två böcker har han fått upprättelse – med råge. Jag tycker att alla tjänar på att läsa den här boken, även du som inte (ännu) har läst Yarden. Det är på sätt och vis en (ännu) bättre bok, på något sätt ärligare.
(Foto Dan Hansson.)
Enligt Walter Benjamin betyder långtråkighet att inte veta vad man väntar på (vad man väntar sig?), och jag läser Rachel Shteirs recension av Peter Tooheys bok Boredom: A Lively History. Hon skriver: "Dismissed in the past because it is not a big, passionate emotion like love or hate, boredom, he argues, should be respected and cherished rather than feared and reviled." Men jag minns Lars Fr H Svendsens fina bok Till långtråkighetens lov som en klargörande upprättelse (när jag läser recensionen ser jag att Tooheys slutsatser är ungefär desamma som Svendsens, som att det finns två typer av långtråkighet, till exempel - dels den som uppstår av mekaniskt och monotont arbete, och så den existensiella långtråkigheten). Fast det är lite tråkigt ändå att långtråkigheten ska behöva försvaras - det borde vara en självklarhet i våra liv, att ibland helt bryta all hets och ala krav och all prestationsängslan. "Ibland" skrev jag, när jag menar ofta. Världen behöver fler periodslackers, som vässar sina utföranden när det behövs, och är lika duktiga på att slappa som att jobba. Den som i någon mån ägnar sig åt skrivande vet också en del om långtråkighet, och hur den kan utnyttjas konstruktivt, att det som ser ut som stillasittande kan vara en intensiv uppvaktning av musan eller något. Det finns något välgörande också i detta tomstirrande på det vita, oavsett om det är papper eller skärm.
Jag tyckte det var lite gulligt när Sophia Wolf-Lösnitz gav sin debutroman titeln Stockholm Rosé, som en antites till Jens Lapidus massivt hyllade Stockholm Noir-serie. Att Lapidus i sin tur knyckte titeln från Aris Fioretos roman från 2000 kan vi lämna därhän (eller låta det bli till en fråga för parentesernas värld, där vi också kan avhandla varför Lapidus endast har läst en författare – James Ellroy).
Nu avslutas Lapidus serie med Livet deluxe, som jag läser med allt mindre fascination. Först språket: det är så utstuderat och medvetet, men jag kan inte hjälpa att jag tröttnar på alla ängsliga knep. Jo, jag fattar, advokaten Lapidus har sugit i sig de kriminellas språk, och använder det både i repliker och i berättandet, som ofta är ett slags mellanting mellan erlebte rede och inre monolog. Då slinker många klichéer med, och så ska det förstås vara. Men det blir som att lyssna på en evighetslång trailerröst, som så där dovt och ödesmättat levererar hårdkokta sanningar. Lapidus har bara en växel: den högsta. Och intrigen vräker på med ekobrottsli
Jag frågar mig vad Lapidus vill visa. Inte glorifierar han våldet eller brottslingarna: snarare förlöjligar han de kriminella, så att jag undrar vad de tycker (hans böcker är de mest utlånade på fängelserna). Det är spänningslitteratur, och förvisso är det bitvis spännande, men då får man koppla bort logiskt tänkande, och acceptera att polisen beter sig klantigt när intrigen kräver det. Men dummast är skurkarna – inte ens de som har högsta betyg från universitetet undviker att vara lättlurade. Sedan förstår jag inte heller hur de kan bli så förvånade varje gång någon tjallar: det är själva premissen i all brottslighet, att du inte kan lita på någon, så varför fortsätter de att göra just det, lita på de minst pålitliga av människor? En gammal sanning lyder att när du blir arg blir du av med 60 i IQ, så en rimlig förklaring vore då att när du sysslar med kriminalitet blir du av med minst 70 i IQ.
Mest vill Lapidus visa att han är duktig på att återge. Här får vi långa partier vars enda syfte är att visa upp att han vet vilka referenser som gäller – vilket vin som sippas på, vilket hårschampo som gnuggas in i hårbottnarna, vilka vapen som plockas fram, och så vidare. Allt för att skapa trovärdighet, eller snarare för att eliminera alla misstankar om slarv. Detta sker gediget, liksom utförandet av den täta intrigen, om ett VTR1 som ska ge 40 miljoner, men det går inte riktigt som skurkarna har tänkt sig.
Förutom skurkgänget följer vi polisen Hägerström, som infiltratör, och Nathalie, dottern till en skurkboss, som bestämmer sig för ta över faderns syssla. Mycket handlar om hämnd. Språket är enhetligt: alla snackar likadant, som parodier på brottslingar. Återigen, jag förstår att det är trovärdigt. Skurkarna behöver stålarna för de vill leva livet deluxe, ett lyxliv bortom det tråkiga svenssonlivet. Problemet är att de själva är så själlösa och tomma inombords. Vad ska de ha pengarna till? De är reaktionära, idiotiska, och klarar aldrig av någon form av oberoende eller självständighet.
Vad vill författaren säga? Att det är viktigt att ge den undre världen en röst, kanske. Men problemet är att han visar för mycket distans, att han aldrig släpper sargen och är med i matchen – en poäng med Ellroys L.A. Noir-romaner var att han släppte alla hämningar, skrev språkligt besinningslöst och levde sig in i karaktärerna helt hämningslöst: resultatet blev fruktansvärt täta och otäcka romaner, med protagonister som dallrade fram på fel sida alla moraliska rättesnören. Om Ellroy vadade i wickedness upp till hakan, är Lapidus noga med att på avstånd betrakta allt smuts.
Alla samtidsreferenser kommer att göra boken omöjlig att läsa om tio år, då allt lär ge ett bedagat intryck. Eller hur fräsch är en formulering som denna från en roman från 1978: ”han sprang snabbare än Christer Garpenborg”. Det som jag har förstått är Lapidus stora tillgång, språket, blir för mig problemet med boken, som kanske skulle ha klarat sig bättre utan den manierade och monotona stilen. Ibland visar han att kan skriva annat: en essä om att dyrka lås, till exempel. Sedan snabbt tillbaka till det hårdkokta. Det är en flämtande stil som ivrigt vill vara till lags, som pekar ut sin egen duktighet; det är lika nedslående som att följa en hunds ängsliga svansviftande för att blidka hussen och matten.
1Värdetransportrån: här finns gott om internt språkbruk, men pedagogiskt nog får dessa alltid en förklaring. Står det exempelvis ”fb” någonstans kan du räkna med att ordet ”försäkringsbrott” står någon rad längre ned.
g, om katter:Daily Telegraph: Do you prefer the company of cats to the company of people?
Morrissey: Well, I don’t have much choice. People don’t like me.
Daily Telegraph: Oh, that’s not true.
Morrissey: It is true!
Daily Telegraph: Your fans like you.
Morrissey: Yes, but they don’t know me, that’s the problem.
Daily Telegraph: And if they did know you?
Morrissey: If they did know me… they’d like me even more.
igen en av årets bästa. Det duger för mig.I år fyller Tomas Tranströmer 80 år. Kul för honom, och förlagen skyndar sig att ge ut böcker av och om honom, däribland ellerströms lilla bok Ungdomsdikter, som kom ut första gången 2006, med Jonas Ellerströms kommentarer – nu är den utökad med en researtikel från Karesuando, som Tranströmer skrev 1953.
Tranströmer kan få hur små böcker som helst. Hittar någon tre outgivna haikudikter av honom skulle det inte förvåna mig om det var tillräckligt för en ny bok. Läsaren sippar på orden, avsmakar dem en och en – jag vet inte hur många gånger jag har läst i recensioner att man ska läsa hans dikter långsamt. Ja, och gärna med en slags obligatorisk vördnad.
Då kan en intressant krock uppstå, när det som hä
r handlar om ungdomsdikter, skrivna åren innan han gjorde sin brådmogna debut i bokform som tjugotreåring. De första dikterna är från gymnasietiden, då sjuttonåringen skrev bländade rader som denna: ”skogen har tusen nycklar i bältet”. Här finns varken skiljetecken eller stora bokstäver, och det hade varit intressant att se vad som hade hänt om Tranströmer hade fortsatt med denna teknik. På ett sätt är han mer modernist i dessa tidiga dikter, nästan djärvare i sitt val av metaforer.
Boken innehåller tio korta dikter, rikligt kommenterade av Ellerström, som inte gärna tar till de stora orden. De här dikterna gick tidigare att läsa i ett specialnummer om T.T. av Lyrikvännen (1981), så det är nästan svårt att undvika dem. Är de bra, eller bara bra för att vara skrivna av en tonåring? Rimbaud skrev bättre än ”bra för en tonåring”, men Ellerström menar att det sker en remarkabel förbättring fram till 1954, till 17 dikter: jag håller väl med, mer eller mindre. Framför allt är det påtagligt vilken stark röst han hade redan här, att det är så lätt att se att det är just Tranströmer som har skrivit, som om hans så omisskännliga signatur redan var formad.
Bäst av dikterna är en ovanlig gotisk eller surrealistisk vision, från den Bonniers-sponsrade tidskriften Medan Lagrarna Gro (1949), där han får med emblem som en barnvagn, en myra, en kyrkogård (med tillhörande grav), en sjöman, och vissna blommor – på sex rader!
Researtikeln refuserades av DN:s Olof Lagercrantz (ständigt denna Olof!), och publicerades i stället i Arbetaren. Där skriver Tranströmer om ett besök i Karesuando, om ”lappsjukan” (borde det inte heta ”samesjukan”?). Vad som nu inte är (om)tryckt av Tranströmer är de fåtaliga recensioner han skrev, men det är väl bara en tidsfråga innan vi ska få upptäcka vilka linjer som finns mellan dessa fram till hans dikters bildspråk.
(Bild: TT 1965.)
ig framför och bakom dem. Men det är ingen kyss: paret, som har identifierats som Scott Jones (från Australien) och Alex Thomas, har blivit nedsprungna av polisen. Typiskt nog verkar Scotts mamma mest vara besviken på sin son: "He has always lived in his own world, he's special like that. He doesn't always connect with what going on around him. I'd have to have my house flooded to get on the news, but he just has to kiss a beautiful girl."
Filosofen Nietzsche gick verkligen all in med sin mustasch, och det är kanske konstigt att ingen tidigare har fått för sig att göra honom till seriefigur. Nu är det gjort: den unge serietecknaren Maximilien Le Roy hittade filosofen Michel Onfrays filmmanus, och i stället för spelfilm har det blivit seriealbumet Nietzsche. Att skapa sig frihet, som tecknar ett hastigt porträtt av 1800-talsfilosofen. Att det inte blev film kan vi fortsätta ondgöra sig över: det hade varit roligt att se om eller hur en skicklig skådespelare kunde få yttra dessa odödliga ord.
Le Roy undviker det konforma och färgstarka idealet, ger bilderna en matthet och nästan patina, och i samband med Onfrays förenklade manus får vi en ömsint bild av Nietzsche, en ohyggligt ensam människa som gråter på nätterna, i sin förtvivlade jakt efter sanningen. Boken ges ut på Agerings bokförlag, i Jim Jakobssons översättning.
Teckningarna bryts ibland av skisser, där protagonistens inre upplösning återskapas visuellt – likaså när han träffar Zarathustra. Men mest är han ensam: vid sin sida den tråkiga systern Elisabeth, som medvetet förvanskade skrifterna, för att de skulle passa hennes egna antisemitiska inställning; kanske har Onfray ansträngt sig för mycket för att göra Nietzsches avståndstagande lite väl tillrättalagt, med några pedagogiska utfall mot systerns trångsynthet.
Överhuvudtaget finns det i teckningarnas linjer något rastlöst, som om linjerna håller på att upplösas: de vibrerar av inre kaos, på väg att släppas lös. Övergångarna är djärva, perspektiven ibland hisnande. En av de rörande frågor som ställs här är huruvida sanningen finns i boken eller i livet, en fråga som ställs på sin spets ytterligare när det är (en fiktiv) seriefigur som ställer den.
Historien är nedkokad till väsentligheter: den 24-åriga professorn, som i rask följd skriver femton böcker (”som ingen har läst”, som förläggaren informerar i en förnedringsscen), mötet med Wagner, som han senare tar avstånd ifrån, hans vegetarianism, och – vad som tillfälligt bryter ensamheten – mötet med Lou Andreas-Salomé, filosofen som med resolut kommando fick Nietzsche att dra henne i en vagn där hon själv stod med en piska (förevigat på foto). Med Lou erhåller Nietzsche ett löfte om lindring.
Nietzsche är optimismens filosof: att läsa honom är en konfrontation med det klargörande, och det är klart att en bok som denna bara kan ge en hint om vad han stod för. Reinfeldts famösa arbetslinje skulle i honom ha en lojal försvarare: i synen på arbetet som en metod att hålla de onda tankarna borta. Nietzsche var en arbetshäst: kanske det var därför som hans mentala sammanbrott inleddes med att han offentligt omfamnade en häst, scener som återges med stor ömhet i den här versionen av hans liv. Det här är som helhet en vacker skildring av denna märkliga, alltför märkliga människa.
Det är nog lätt att göra sig lustig över den här titeln, Vända blad, av den franska författaren Julie Jézéquel. ”En titel i tiden”, menar förlaget Sekwa i ett pressmeddelande. Stackars knugen! För det var då en olycklig formulering han tog till, när han i höstas gav journalisterna det imperativa bladvändandet som förslag till avslut av den efterhängsna mediestormen.
Men också – stackars sekwa, tycker jag nog, då just den här romanen för mig utgör det lättviktigaste de har gett ut. Tidigare har jag varit helimponerad av deras urval, som har gett mig en inblick i ny, spännande fransk samtidslitteratur, och gjort mig mer bekant med den. Tyvärr är Vända blad, översatt av Ragna Essén, det mest bagatellartade jag har läst i deras utgivning.
Humor är en svårhanterli
g ingrediens i litteraturen, och jag har svårt att gilla Jézéquels sätt att skriva, där hon har nära till överdrifterna, och använder sig av de mest utslitna liknelserna, i sin berättelse om manusförfattaren Clara, som gjort sig överflödig hos sin arbetsgivare inom tv-branschen. Hon har vält ett skrivbord, och sedan slutar telefonen att ringa, om det inte är förnedrande felringningar.
Hon startar en firma där hon erbjuder sina tjänster som spökskrivare. En mystisk man nappar: han saknar ett liv, ber henne skapa ett åt honom, genom att skriva hans fiktiva biografi. Det passar Clara bra, och hon tar sig an uppdraget med stigande entusiasm, alltmedan hon proppar i sig jordnötter, och grälar kärleksfullt med sin tonårstruliga son och den skvallrar med den påträngande väninnan Agathe.
Själva skrivandet intar inte riktigt fokus i berättelsen, utan vi följer Clara när hon äter jordnötter, drömmer sig tillbaka till barndomen, äter jordnötter, tänker på sina döda föräldrar, lär sig dricka espresso, äter jordnötter, ja, allt går på tomgång, ställs på stand by. Det är inte särskilt fängslande. Hennes ältande antar självömkande proportioner, och jag blir bara irriterad på hennes skrivproblem.
Nä, Vända blad är ingen bladvändare.
I går spelades i Janice Longs radioprogram på BBC2 liveversioner av tre nya korta Morrissey-låtar, och det låter brutalt och grötigt.Berlin är staden som illustrerar den medeltida palimpsesten, att man kan gnugga bort en ytlig förståelse och därunder hitta skikt som visar och yttrar andra saker. Så om du gnuggar lite på det nutida Berlin ser du spåren från muren, från det kalla krigets uppdelning i öst och väst, och om du gnuggar lite ytterligare ser du spåren från andra världskriget (däribland de 3 000 blindgångare som finns kvar från de allierades bombningar av staden – den senaste lyftes fram av de varsammaste av händer så sent som förra veckan) – sedan kan du gnugga lite ytterligare och hitta spår från det dekadenta 20-talet.
Tjeckiske författaren Jaroslav Rudiŝ låter i sin skumma roman Himmel under Berlin den likaledes tjeckiske protagonisten Petr Bém ta sin gitarr och åka från Prag till Berlin, där han hankar sig fram som gatumusikant och gitarrist i punkbandet U-Bahn. Förlaget Aspekt, som har specialiserat sig på samtida tjeckisk litteratur, ger ut boken i Lova Meisters översättning (hon har också intervjuat författaren i ett av bokens två appendix).
Ja, titeln (för)leder tanken till Wenders tjusiga 80-talsfilm Himmel över Berlin, och Rudiŝ tar sig ned under jord, där han låter olika röster komma till tals – några excentriska typer, och så spöket Bertram. En gammal Berlinlegend hävdar att ett spöktåg (tomt eller fullt, ditt val) fortfarande åker runt bland spåren, där döda själar måhända blänger sin osaliga blick ut genom fönstren.
Det är en ovanlig roman på flera plan – dels för att den avslutas med en kortare turistguide, där Rudiŝ lotsar till platser, mat och dryck, även om jag inte riktigt håller med om att det är svårt att motstå
ett eisbein. Så är den också illustrerad av Juraj Horváth, och boken fick pris som årets vackraste tjeckiska bok, när den utkom 2002.
Rudiŝ arbetar med de myter, skrönor och halvsanningar som alla större städer fylls av. Huvudpersonen Bém gör inte stort intryck, utan staden Berlin blir lika mycket huvudperson, en stad som Rudiŝ hittar fina sätt att beskriva: ”Hus nummer ett slogs ut ur gatans tandkött av en medelstor bomb i februari 1945. Ingen vet om den var amerikansk, brittisk eller rysk, för bomber har inga poststämplar[,] som brev. Men de har exakta adressater. Någon ny tand har ingen satt in än. Det är en parkeringsplats nu.”
Men en sak som svårligen låter sig transponeras till litteratur är rockmusik, och jag kan inte erinra mig när det har skett på ett lyckat sätt, skildringen av ett rockband. Här översätts bandet U-Bahns texter till svenska, vilket är det effektivaste sättet att döda sångtexter. Men jag uppskattar den självdistans som författaren låter Bém visa i sin roll som musiker i bandet, samtidigt som han vet att han inte kan överdriva denna distans, för då förlöjligas hela idén med bandet.
sätta JRRR Tolkiens storhet som författare. Om Gustafsson hade läst Lagercrantz böcker skulle han se att han inte alls är blind för nya teorier (han använder Kristeva när han skriver om Proust, och är frikostig med att ge andra litteraturvetare uppskattning). Det må stämma hur mycket som helst att Lagercrantz var en ful figur som kunde skrämma(s), men det finns samtidigt i hans texter gott om exempel på en ödmjuk inställning till läsandet; börjar det inte räcka nu med alla förorättade incidenter från 70-talet? Att han, som Gustafsson säger, mest satsade på säkra kort, gäller nästan alla som skriver om litteratur: hellre någon som är genuint insatt och kan säga något nytt om söndertröskade författare (Strindberg), än någon som desperat letar möjligheter att vara banbrytande bara för sakens skull. (Okej: jag vet var det blå skåpet står - det låter sig inte göras att kritisera Lars Gustafsson, och egentligen - ja, han är en fin figur, oftast, men det här var inte bra - - - )
Kollegerna rusar iväg på semestern för att hinna läsa alla böcker de har försummat under läsåret. Själv avser jag nog mest att läsa skolrelaterat, som förberedelse för höstterminens nya kurser. Och därom knystar jag icket! Men att andra läser ger jag mitt fullaste stöd, medan jag vankar bland allt dammigare böcker här hemma, med sneglande blick mot de frestande titlarna.När Christopher Barker, son till författarparet Elizabeth Smart och George Barker, skrev sin bok The Arms of the Infinite, handlar det mest om mamman Elizabeth, som han konsekvent kallar för ”mum”. Bokens ursprung var en essä i Granta Magazine 2002, och utkom 2006.
Elizabeth Smart är författaren till en av 1900-talets mest förföriska texter: By Grand Central Station I Sat Down and Wept, en explosiv korsning mellan prosalyrik och självbekännande roman, där den destruktiva kärleken till poeten George Barker skildras helt utan tanke på konsekvenserna. Hennes mor blev så ursinnig att hon gick till sin lokala bokhandel, köpte de sex exemplar som fanns inne och gick hem och brände upp dem.
Själv läste Elizabeth korrektur till sin bok när hon var på BB, nyförlöst med parets tredje av fyra gemensamma barn, i april 1945, precis innan andra världskriget upphörde. I rask ordning fö
ddes Georgina, Christopher, Sebastian och Rose. Det är alltså äldsta brodern som har skrivit detta kärleksfulla porträtt av modern, som framträder som djärv och okonventionell hjältinna, medan fadern blir en nyckfull egoist, som plundrar moderns förråd av pengar och känslor.
Bäst skrivet är ett inledande kapitel om Christophers egna barndom, där han återskapar ett paradis på landsbygden, där mamman räddar livet på yngsta dottern Rose, på väg att drunkna vid en kvarn. Den följande skildringen av Elizabeths tillvaro är fylld av elände, fattigdom och osäkerhet. När hon är kring tjugo får hon en fix idé: hon ska gifta sig med en poet. Först måste hon hitta en sådan, och det råkar bli George Barker, som hade T.S. Eliot och W.B. Yeats på sin sida. Han hankar sig fram, fattig, charmig, småbusig. Att han redan är gift kommer som en överraskning för Elizabeth, och under några intensiva år blir han far till fler barn utom än inom äktenskapet – han hinner bli far till elva barn sammanlagt.
By Grand Central Station … är en minor classic inom engelskspråkig litteratur, men Smart skrev inte mycket därefter (hon utgav någon enstaka diktsamling strax innan hon dog 1986). Romanens första upplaga möttes mest av loja reaktioner. Den var tryckt i komprimerad form, mestadels på grund av pappersbristen under kriget. Senare föreslog hon 213 ytterligare styckeindelningar, vilket öppnar upp texten och låter den andas, organiskt, vilket samspelar med innehållet.
Att Elizabeth Smart var en frimodig, spont
an och vild människa förvånar inte den som läst hennes roman. Här framträder även bilden av en smått manisk figur, monoman i sina göromål. En av de rörande detaljer som kommer fram är att Christopher en dag får höra henne spela piano, vilket kommer som en överraskning: han visste inte att hon som ung spelat i tretton år, förberedde sig för en karriär som konsertpianist. Hon är gåtfull, med stark integritet, bevarad trots sin öppenhet och förmåga att leva ut sina känslor, och spela på hela registret av passionerade känsloskalor.
Äventyr följs av äventyr: en gång köpte hon av medlidande en cirkusbjörn, och fraktade den genom halva Kanada, i en liten bil, en Morris. Sedan gömdes björnen undan i olika uthus. Vad blev det av björnen? frågar sig Christopher lite halvhjärtat. En annan sak som bara omnämns lite brådstörtat är moderns bisexualitet, där hon som ung har en kortvarig förbindelse med en kvinna i Sydamerika.
Modern beskrivs alltså som en hjältinna. Sämre ställt är det med fadern, som mest är svartsjuk och inbilsk. Det kanske är rättvisande: som barn upplevde Christopher honom mest som ett tomrum, som ett trauma. Det var inte heller förenat med någon högre status att nämna på skolgården att fadern var poet. Yngsta systen Rose blir problembarnet: heroinist och prostituerad, och död i tjugoårsåldern, efter att ha fött två barn.
Jag önskar ändå lite mer av inlevelse. Christopher Barker skriver rapport-artat och belevat. Titeln kommer från ett brev Elizabeth skrev till George innan de träffats, där hon utan att veta hur han såg ut var övertygad om att deras framtid skulle vara gemensam: ”leap bellowing with jungfreud into the arms of the infinite”.
(Bilder: George Barker, 1942, Elizabeth Smart med barnen Georgina, Christopher, Sebastian, 1945.)
Horrorshow!
emfatiska anonymitet - kanske barnen symboliserar de vilseförda mer än de instängda. Det är sällan jag har sett en film som har berört mig så djupt - sällan på senare år, alltså. Jag tänker mer på von Trier än på Lynch, i valet av tablåer för att illustrera skeendet, och den djävliga humorn. När vi förstår att en av döttrarna förstår vad en dogtooth är, alltså den tand som måste lossna för att hon ska få lämna huset (svenska översättare: det heter Hörntand), utlöses ett otäckt scenario. Men det är svårt att göra filmen rättvisa med att beskriva den, och alla jämförelser (Michael Haneke, Wes Anderson, Polanski) säger på sin höjd hälften: det är en film att uppleva, känna hur den smyger sig in mot dig, som ett rovdjur.