Sidor

15 juni 2011

Himmel under Berlin, Jaroslav Rudiŝ

Berlin är staden som illustrerar den medeltida palimpsesten, att man kan gnugga bort en ytlig förståelse och därunder hitta skikt som visar och yttrar andra saker. Så om du gnuggar lite på det nutida Berlin ser du spåren från muren, från det kalla krigets uppdelning i öst och väst, och om du gnuggar lite ytterligare ser du spåren från andra världskriget (däribland de 3 000 blindgångare som finns kvar från de allierades bombningar av staden – den senaste lyftes fram av de varsammaste av händer så sent som förra veckan) – sedan kan du gnugga lite ytterligare och hitta spår från det dekadenta 20-talet.

Tjeckiske författaren Jaroslav Rudiŝ låter i sin skumma roman Himmel under Berlin den likaledes tjeckiske protagonisten Petr Bém ta sin gitarr och åka från Prag till Berlin, där han hankar sig fram som gatumusikant och gitarrist i punkbandet U-Bahn. Förlaget Aspekt, som har specialiserat sig på samtida tjeckisk litteratur, ger ut boken i Lova Meisters översättning (hon har också intervjuat författaren i ett av bokens två appendix).

Ja, titeln (för)leder tanken till Wenders tjusiga 80-talsfilm Himmel över Berlin, och Rudiŝ tar sig ned under jord, där han låter olika röster komma till tals – några excentriska typer, och så spöket Bertram. En gammal Berlinlegend hävdar att ett spöktåg (tomt eller fullt, ditt val) fortfarande åker runt bland spåren, där döda själar måhända blänger sin osaliga blick ut genom fönstren.

Det är en ovanlig roman på flera plan – dels för att den avslutas med en kortare turistguide, där Rudiŝ lotsar till platser, mat och dryck, även om jag inte riktigt håller med om att det är svårt att motstå ett eisbein. Så är den också illustrerad av Juraj Horváth, och boken fick pris som årets vackraste tjeckiska bok, när den utkom 2002.

Rudiŝ arbetar med de myter, skrönor och halvsanningar som alla större städer fylls av. Huvudpersonen Bém gör inte stort intryck, utan staden Berlin blir lika mycket huvudperson, en stad som Rudiŝ hittar fina sätt att beskriva: ”Hus nummer ett slogs ut ur gatans tandkött av en medelstor bomb i februari 1945. Ingen vet om den var amerikansk, brittisk eller rysk, för bomber har inga poststämplar[,] som brev. Men de har exakta adressater. Någon ny tand har ingen satt in än. Det är en parkeringsplats nu.”

Men en sak som svårligen låter sig transponeras till litteratur är rockmusik, och jag kan inte erinra mig när det har skett på ett lyckat sätt, skildringen av ett rockband. Här översätts bandet U-Bahns texter till svenska, vilket är det effektivaste sättet att döda sångtexter. Men jag uppskattar den självdistans som författaren låter Bém visa i sin roll som musiker i bandet, samtidigt som han vet att han inte kan överdriva denna distans, för då förlöjligas hela idén med bandet.

Jag rekommenderar ändå obetingat den här romanen, som gärna kan läsas parallellt med en annan inflyttad version av Berlin, den slovenske poeten Aleŝ Ŝteger, som häromåret utkom med Berlin.

(Bild från 24 aug. 2010.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.