Och allt skall vara kärlek, Kristian Lundberg

Vi var många som för två år sedan läste Yarden, Kristian Lundbergs skildring av det hårda kroppsarbetet i Malmös hamn, men det var en problematisk bok, inte helt lätt att ta till sig, utan att börja fundera på de jobbiga frågor den ställde, om människans identitet, om människans värdighet.

I år har han gett ut en uppföljning, Och allt skall vara kärlek. Det är Yarden 2[0]. Han börjar där förra boken slutar, men går också tillbaka: Lundberg gör alltid så, även i sina diktsamlingar, kretsar, rör sig i cirklar, använder omtagningar, upprepningar. Men det var något som saknades i förra boken: närvaron av en annan människa, närvaron av kärleken – kvinnan ”K”, som Kristian hade ett förhållande med för länge sedan, och som när Yarden gavs ut hörde av sig på nytt. Det här är historien om henne, men den som har läst Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att läsa världens längsta boktitel utan att bli trött och tror sig läsa en liknande ensidig hyllning blir nog besviken. Lundberg värnar om henns integritet, och ger henne bara en initialbokstav.

Nu är det ytterligare en version som läggs till den förra, som ett lager ovanpå. Minnet dansar med sanningen, och turas om att föra. Lundberg är en svuren fiende till banalitet: det finns i hans skrivande ett stort allvar, där han vågar röra sig mot de stora orden och de svåra ämnena.

Kort sagt är det en berättelse från mörker till ljus, en berättelse av religiösa dimensioner. K framträder som en ängel, som på ett speciellt sätt stryker håret (mycket annat om henne får vi inte veta). Kärleken blir en nåd, där arbetet är en kränkning, en förnedring. (Problemet är att någon måste utföra de här jobben, de här sakerna vi andra inte vill se eller låtsas om. Någon annan.)

Mycket inkännande skriver Lundberg om slaveriet, om att vara beroende av arbetsgivaren, där du är utbytbar, för det går alltid att hitta någon som inte opponerar sig, någon som är ännu mer desperat. Men det är också en livsberättelse, om livet som kaos och oordning, där Lundberg inte följer några snitslade banor. Det som ser ut som något, är ett annat: kärleken också, som något enkelt och komplicerat, som smärtar och lindrar.

Och livet är också fullt av dessa paradoxer, dessa skeva sanningar, där det fixerade och etablerade byts ut. Lundberg skriver en fin bok om det svåra i att vara människa, att vara far, att vara son. Människan är ett resultat av sina förutsättningar – ja, men hon är också mer, hon är också överskridandet av förutsättningar. Människan är en triumf, som kan klippa navelsträngen, även om det sker ett fyrtiotal år efter förlossningen; vi behöver inte skylla på våra föräldrar – inte hela livet. I den här boken tar Kristian Lundberg tillbaka sig själv, tar tillbaka sin egen person.

Anledningen till att Lundberg hamnade på Yarden är lätt att förstå: han ville straffa sig själv. Med sina två böcker har han fått upprättelse – med råge. Jag tycker att alla tjänar på att läsa den här boken, även du som inte (ännu) har läst Yarden. Det är på sätt och vis en (ännu) bättre bok, på något sätt ärligare.

(Foto Dan Hansson.)