I Expressen recenserar Lars Gustafsson en nyutkommen bok om Olof Lagercrantz, Urban Hagmans Illusionisten Olof Lagercrantz. Men inte handlar det så värst mycket om Hagman, utan om Gustafsson, som tar varje tillfälle i akt att misskreditera Lagercrantz. Så låt honom göra det - men annorstädes! Den här recensionen hjälper mig inte ett skvatt om jag ska läsa boken, för recensenten har allt uppgjort på förhand. Han vet allt om Lagercrantz personlighet, och gör en psykoanalytisk djupstudie av föremålet, som en gång i tiden hade mage att ifråga
sätta JRRR Tolkiens storhet som författare. Om Gustafsson hade läst Lagercrantz böcker skulle han se att han inte alls är blind för nya teorier (han använder Kristeva när han skriver om Proust, och är frikostig med att ge andra litteraturvetare uppskattning). Det må stämma hur mycket som helst att Lagercrantz var en ful figur som kunde skrämma(s), men det finns samtidigt i hans texter gott om exempel på en ödmjuk inställning till läsandet; börjar det inte räcka nu med alla förorättade incidenter från 70-talet? Att han, som Gustafsson säger, mest satsade på säkra kort, gäller nästan alla som skriver om litteratur: hellre någon som är genuint insatt och kan säga något nytt om söndertröskade författare (Strindberg), än någon som desperat letar möjligheter att vara banbrytande bara för sakens skull. (Okej: jag vet var det blå skåpet står - det låter sig inte göras att kritisera Lars Gustafsson, och egentligen - ja, han är en fin figur, oftast, men det här var inte bra - - - )
sätta JRRR Tolkiens storhet som författare. Om Gustafsson hade läst Lagercrantz böcker skulle han se att han inte alls är blind för nya teorier (han använder Kristeva när han skriver om Proust, och är frikostig med att ge andra litteraturvetare uppskattning). Det må stämma hur mycket som helst att Lagercrantz var en ful figur som kunde skrämma(s), men det finns samtidigt i hans texter gott om exempel på en ödmjuk inställning till läsandet; börjar det inte räcka nu med alla förorättade incidenter från 70-talet? Att han, som Gustafsson säger, mest satsade på säkra kort, gäller nästan alla som skriver om litteratur: hellre någon som är genuint insatt och kan säga något nytt om söndertröskade författare (Strindberg), än någon som desperat letar möjligheter att vara banbrytande bara för sakens skull. (Okej: jag vet var det blå skåpet står - det låter sig inte göras att kritisera Lars Gustafsson, och egentligen - ja, han är en fin figur, oftast, men det här var inte bra - - - )
Min beundran för Gustafsson håller sig inom gränser, för Lagercrantz är den praktiskt taget obefintlig. Du skriver "börjar det inte räcka nu med alla förorättade incidenter från 70-talet?". Det kan jag inte alls hålla med om. Att glömma blir att förnedra alla dem i vars ryggar han stack sin opportunistiska dolk.
SvaraRadera"Morire non basta!" Det räcker inte med att dö för att bli förlåten.
Johan Lundberg på Axess blogg vänder sig emot alla de hyllningsartiklar som publicerades i samband med 100-års dagen och skriver bland annat följande: "Han tog fasta på det som en normalbildad svensk vet om exempelvis Strindberg och Proust, nämligen att Strindberg "var galen" och att Prousts verk "handlar om en madeleinkaka". Sedan lanserade han sina böcker som "kontroversiella" genom att i något kortfattat kapitel argumentera emot just dessa uppfattningar. Därav kunde Lagercrantz få det att framstå som att hans forskningssammanfattande böcker var originella och kontroversiella, trots att det kontroversiella i böckerna blott bestod i kortfattade och heltigenom kosmetiska utläggningar, helt i avsaknad av källkritisk underbyggnad."
SvaraRaderahttp://www.axess.se/blog/post/2011/03/06/Foregangaren-Lagercrantz.aspx
Borgerliga slaghökar med stora egon kan inte få nog av att ställa till med posthum rättegång mot Lagercrantz; den tid han verkade i har blivit fullständigt mytisk. och eftersom rättesnöret idag (till skillnad från då) dels är långt förskjutet åt höger, dels likställer förgripliga ord med kränkande och dödliga handlingar, så är det lätt att plocka i verktygslådan och måla upp Lagercrantz som en skandalös typ, som försvarade Lenin och som inte hyllade Karl Popper.
SvaraRaderaGustafsson har väl gjort en del bra men han kan också vara hur opportunistisk och egocentrisk som helst, och för mig ligger tyngdpunkjten i hans författarskap avgjort före 1985. När världen blev sådan han, ytligt sett, ville ha den blev han ointressant, en proppmätt och småfet bandhund. Det är både löjligt och tragiskt att han - men sällan andra - får det här utrymmet i spalterna för att vädra sina gamla ostar.
Tja, vad jag vände mig emot var väl just det att det var en dålig recension, att det inte handlade om boken som Gustafsson hade läst, utan bara om hans förutfattade mening om O.L.
SvaraRaderaBernur: Ja, men det är ju typiskt, både för den tidning det kom i och för det mediala läget i stort, "tidsandan" som vi möter den i massmedia och hur man gör media idag. Texten är en bubbeldryg krönika snarare än en recension.
SvaraRaderaOch Expressen är, sannerligen, en skittidning utan dess like. Lars Norén tog den på kornet när han skrev att den selekterar unga skribenter för att låta dem begå karaktärsmord och verka hippa. En tidning för fegisar, både de som skriver där (med vissa undantag) och de som läser den dagligen.
Tomas Forser i Göteborgs-Posten tycks vara inne på samma linje som Bernur när han skriver: "I gårdagens Expressen vädrar Lars Gustafsson sitt Lagercrantzhat i en helsidesartikel. I våras informerade han DN:s läsare om att Olof Lagercrantz hade ett stort fel. "Han var inte intelligent."
SvaraRaderaDet verkade som han tyckte att han därmed hade fällt en auktoritativ dom över död man.
Men helt säker var han väl inte på att kulan visste var den tog eftersom han nu återkommer med en slutplädering i målet. Det var inte bara begåvningen det var fel på. Hela mannen var ett fiasko: ett nonsens, ointellektuell, oförmögen att ställa upp hypoteser och främmande för tidens stora idéer. En intervju av Gustafsson själv med J R R Tolkien tyckte han till exempel inte var något för DN. Och på det mänskliga planet var mannen mest en sorglig uppenbarelse: en svekfull parnassens karriärist. "Mannen levde i kronisk panik." I grunden inkompetent som en fastfrusen fågel.
Men bland alla svajiga påståenden vill jag uppmärksamma ett. Det skrivs alldeles för mycket om denne kulturchef, säger Gustafsson. Men "ingenting som har tillfört något nytt. Det mesta är märkvärdigt okritiskt." Som handledare känner jag väl Stina Otterbergs arbete med kritikern och tidningsmannen Lagercrantz. Avhandlingen recenserades på ett stort antal kultursidor (om än inte i Expressen). Den har trycks i tre upplagor. Den tillför mycket nytt.
Det är en smutsig artikel som Gustafsson lämnat från sig. I sin dagbok Vid sidan av skriver Lagercrantz den 31 augusti 1973: "Reaktionerna på mina Gullbergartiklar är mycket starka. Några har emellertid starkt berömt. Bland dem Lars Gustafsson som kallade artiklarna geniala och menade att jag inte skrivit något av denna klass sedan Dante. Men naturligtvis betänkte jag inför dessa lovord att han ger ut en ny roman om någon vecka."
Filosofen minns fel. Det var inte ointelligent Lagercrantz var utan "genial".
Nä, jag vet inte om man ska generalisera så där, om Expressen, jag tycker att man kan hitta rätt roliga saker på kultursidan, åtminstone jämfört med Sosseblaskans dito ...
SvaraRaderaTomas Forser är ju en smart man, så att han tyckte likadant var lite fint ... Att det finns en dold agenda i mycket som skrivs är nog inget nytt: Kajsa Grytt skriver om DN-skribenten Bengt Ohlson i sin biografi, när han skrivit en starkt negativ recension av Tant Struls sista skiva, något som föregåtts av att en av medlemmarna i bandet varit ovillig att bemöta hans sexuella inviter ...
Jättekul att för en gångs skull få vara en bland "Borgerliga slaghökar med stora egon". Men L:s publicistiska mord på Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Jolo, Pär Rådström, Ingmar Bergman och givetvis Tingsten med flera förtjänar en posthum rättegång oavsett från vilket väderstreck man ser det.
SvaraRadera"The evil that men do lives after them." För övrigt var det knappast Lenin han försvarade utan Mao och Pol Pot.