Gästerna, Martin Kalin, Weyler

 

Fakta i målet: bland de 26 vinnarna av Borås Tidnings debutantpris finns endast två novellsamlingar (Stina Stoor och Maxim Grigoriev). Det här var de dåliga nyheterna. De goda nyheterna är att det på senare tid skrivits fantasifulla noveller av debutanter. I fjol Ellika Lagerlöfs Den siste kastraten och i år Soraya Bays Ymnighetshornet. Och så nu Martin Kalin, vars Gästerna är en spännande samling på tolv noveller som alla tar oväntade vändningar.

Filosofins bana har rört sig från mitten av 1900-talets existentialism till det tidiga 2000-talets materiella uppfattning om kapitalismens oundviklighet. I korta ordalag: från varat till varan. Några tv-serier som implicit punktmarkerat marxistiska idéer är kanske White Lotus och Beef. Kalin är ibland ute i liknande ärende: att diskutera och ifrågasätta vad marknadsekonomin gör med oss, frikopplar oss från ansvar men också från substans och närvaro. Allt är ändå en abstraktion, och vem orkar sätta sig in i räntesystemen som låser fast oss vid evig skuldsättning?

Kalins karaktärer är neurotiska, knappt medvetna om de är olyckliga eller inte. Det finns ett knasigt anslag i flera av novellerna, som frigör en absurd humor. Dejter är märkliga, likaså matvanor, och fåglar och sjukdom. Många gånger befinner vi oss på en arbetsplats. Arbetsuppgifterna bär gemensamma drag med de vi kan härröra till vår egen värld och vår egen tid, men allt har tweakats till uncanny balansgång mellan det igenkännbara och det främmande. Man kan för all del läsa det som science fiction.

Eller så här: nyligen skrev Ola Larsmo i DN om hur den unge Lars Ahlin gick omkring i Sundsvall och tyckte att staden var allt obegripligare. Vad gör man då? Antingen ger man upp, eller så börjar man formulera ett motstånd. Som Ahlin gjorde i sina bästa romaner Om och Natt i marknadstältet. I stället för depression ett försök att skapa mening. I Kalins noveller finns en likartad upplevelse:

Jag berättade för Lee om ensamheten, om att jag saknade både familj och vänner, om overklighetskänslorna när jag gick runt i den här jättestaden och plötsligt insåg att dess institutioner var helt okända för mig.

Kalin skriver om losers, om arbetslivets absurda villkor som gör oss helt utbytbara. Då kan en skarp satir bli ett alternativ till likgiltigheten, och så sett kan Kalins noveller bli ett bevis på litteraturens samhällsbärande funktion (så som jag inbillar mig att den fortfarande hade på Ahlins tid). Men det är att förminska novellerna att påstå att det är arbetarlitteratur. Mer får jag intrycket att Kalin under en längre tid iakttagit människorna, för att kunna konstatera att exakt så här löjliga är vi när vi genomgås granskning av noggrannare snitt.

Jag nämnde White Lotus och Beef, men det är en annan tv-serie som jag också tänker på, Severance. Den började som en lysande idé: man opererar in ett chip som gör att man på sin arbetstid glömmer sitt privatliv, och när man stämplar ut från jobbet glömmer man sitt arbetsliv. Så separeras arbete och fritid: en utopi, som förstås utmynnar i dystopi. Det var en fascinerande idé – ett tag, för andra säsongen kraschade. Kanske novellen är ett bättre format för den typen av tanke-experiment? Åtminstone kan jag uppskatta Kalins upptåg, just för att de verkar hålla för novellens relativt kortare format.

Den som skriver noveller löper två uppenbara risker. Antingen blir det för spretigt och olikt, eller så blir det för likt, med alla novellerna bara som en variation på samma tema. ”I begränsningen visar sig mästaren” lyder en berömd sentens (säkert yttrat av Goethe). Det är fantasifullt och varierat. ”Räkorna” belyser ett typiskt nyårsfirande, och ”Semester” består av brev till en pappa, skriven av en allt mer desperat hemlös son. Visst, det skojfriska kan bli en påfrestning, men oftast håller Kalin hårt i de stilistiska utsvävningarnas tyglar.

Till det som skapar ännu mer förfrämligande finns den nya teknologin, som urholkar det mellanmänskliga. Så skildrar Kalin samhällsförändringarna, förskjutningen mot mer egoism, och hur samhället blir allt mer instängt och låst. Så uppfattar jag ett oblygt lån från Karin Boyes Kallocain: ”Från mig går det levande ut. I er går det livlösa in.” Men det är ok, vill jag säga: allt som gör litteraturen mer andlig och mystisk och mindre instrumentell och mätbar är av godo. Om fler svenska författare anspelade på Boye skulle vi ha ett livfullare litteraturklimat.