Vi är framme snart, Aase Berg, Kaunitz-Olsson

 

För hundra år sedan var det inte ovanligt att medlemmarna i Bloomsburygruppen recenserade varandra, där de hyllade och sågade med lika glatt humör. Olof Lagercrantz kunde något senare också recensera nära vänner. Kanske var författartårna mindre ömma förr? Begreppet jäv var liksom inte aktuellt på den tiden, medan det nu anses som något närmast radioaktivt. Men hur ska jag kunna hålla armlängds avstånd till en författare som skriver böcker jag vill skriva om, när vi samtidigt delar ett juryuppdrag för Borås Tidnings debutantpris?

Den som läser får väl själv avgöra om jag är trovärdig, när jag nu tar mig an den andra av Aase Bergs dagböcker, Vi är framme snart (där jag för transparensens skull kallas rolig och smart). Den tar vid där den förra slutade, och skildrar ett år, från 15 september 2023 till 14 september 2024. Tempot är inte mindre intensivt. Fortfarande letas en permanent bostad, och pengar ska in medelst frilansuppdrag, och en hundvalp ska införskaffas. Den demenssjuka mamman är det stora orosmolnet på himlen.

Genom hela texten löper ett försvarstal för formen, och när den första delen, Jag är aldrig hemma, publicerades i fjol, uppstod en debatt om dagboken utifrån de kvinnliga bidragen. Efter att dagböcker skrivna av bland andra Ulf Lundell, Lars Norén och i viss mån Karl Ove Knasgård hyllats var det dags att utföra räfst och rättarting med de kvinnliga motsvarigheterna skrivna av Linda Skugge, Marianne Lindberg De Geer och Aase Berg.

Berg själv tonar ned sitt politiska engagemang, men det går att se hela hennes pågående projekt som realpolitik. Så framgår engagemanget mer indirekt, som när hon skriver om hur hjortar äter upp fodret som ska gå till hästarna, då det är kapitalister som förökat hjortstammen för att företagsledare ska kunna jaga på området: ”Varför ska den här fattiga, hårt kämpande ridklubben betala extra hö för att de rika svinen ska kunna hobbyskjuta dovhjort.” I berättelsen om vännen Ankie, som jobbar på hemtjänsten för en undermålig lön, finns också en politisk vrede inför den orättvisa fördelningen av samhällets resurser.

Några av de finaste partierna handlar, liksom i den förra boken, om ridning. Det finns också flera separata berättelsespår, där ett handlar om döttrarna, och ett annat om Fredrik Sjöberg, som visserligen reduceras till en neurotiker utifrån att hans Bruno Liljefors-biografi görs redo att möta omvärlden. Det är klart att det finns ett tillrättalagt drag i en dagbok, ungefär som den fiktive doktor Glas menade, att han inte ljuger men inte heller skriver ned alla sina tankar i sin dagbok. Vad som kan sägas om Berg är att hon inte förställer sig.

Att vara medveten behöver inte alltid vara samma sak som att vara självmedveten. Eller så här: du kan se dig i spegeln på två sätt. Antingen som fullblodsnarcissisten eller på det självrannsakande sättet. Med Taylor Swifts ord: ”I’ll stare directly at the sun, but never in the mirror”. Berg gör på något sätt tvärtom: ser rätt in i spegeln. Hon skriver krasst om hur det hårda skal hon har burit på varit en nödvändighet: ”min kropp fick bara fett finna sig i skavet, jag fattar inte hur man kan ta sig genom livet utan att slåss för sin överlevnad, och då funkar det inte att hålla på och vara finstämd och sublimt neurotisk.”

Något som kan förvåna är hur mycket energi hon lägger på att julpynta. Men Berg är mer paradox än doxa. Så tillbringas oväntat mycket tid framför tv-serier, ju meningslösare desto bättre – fast det finns förstås en mening också i det (approved by Gunnar Ekelöf). Det ord som bäst beskriver den här författaren är ”obrydd”, som när hon återger en sak Essy Klingberg skrivit om att ständigt fundera på hur man uppfattas: ”Det där begriper jag inte. Jag tänker typ aldrig på hur jag uppfattas. Ärligt talat skiter jag i det. Och nej, det är inget skryt. Inget sätt att skydda mig från sårbarhet eller oro heller.”

Här omprövas också tidigare kategoriska åsikter. Den shitlist hon har hållit sig med krymper också, i takt med att föremål som Berg har föraktat börjat skärpa till sig. Därmed finns det ett alltmer försonande drag i omvärldsanalysen, och det vore mig främmande att kalla det en omvändelse – Berg är stenhårt ateistisk – men det är ett sätt att ta in världen på som hennes skrivande tjänar på. Då kan jag som troende överse med utfallen mot religionen, eftersom hon skriver så underhållande om de många utropsstecknen i Bibeln: ”Författaren eller Gud eller vem det nu är som har skrivit boken är verkligen en drama queen, en bölande patetiker som tar sig själv på väldigt stort allvar.” Här finns också impulsköp trots att hon i stort sett är pank genom hela boken – det är lätt att känna igen sig, för det är bara den som måste vända på slantarna som har ett genuint behov av shopping.

Taggarna utåt har Aase Berg förstås fortfarande. Hon jämför sig själv ofta med en maskin, och kanske det är en enkel överlevnadsmekanism, eller svår? Det är i vilket fall något en behöver lära för att uthärda verklighetens många störningsmoment och anledningar till irritation. Det är klart att ett alternativ till den här dagboken kunde ha varit att gå i terapi – all fiktion är autofiktion, menar Berg vid ett tillfälle (det måste gå att invända) – och det finns förstås också något terapeutiskt i allt skrivande.