Air, Christian Kracht, översättning Anna Bengtsson, Ersatz

 

Författare som skriver romaner som alternerar mellan två olika berättelser lyckas sällan lika bra som William Faulkner i De vilda palmerna från 1949. Där berättas vartannat kapitel om ett vårdbiträde som gör en kvinna gravid, och vartannat om en fånge som räddar en gravid kvinna vid en översvämning. Christian Kracht är en schweizisk författare, och samma dag som Schweiz kvaddar Sverige i en fotbollsmatch (2-0) läser jag hans senaste roman Air, som lånar den berättarteknik som Faulkner förädlade.

Fast i ärlighetens namn tillhör Kracht de författare som gärna lånar från lite varstans. Därför är det inte överraskande att Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta här hittas i en bokaffär, då romanen har vissa drag gemensamma med den typ av äventyrsberättelse Lindgren där ägnade sig åt. Det finns också drag av postapokalypsen i Cormac McCarthys Vägen, liksom noveller av Jorge Luis Borges och filmer av David Lynch – samt en del annat. Att romanen inleds med ett citat av Ursula K. Le Guin är förstås också betecknande: det här går att se som fan fiction kring hennes Övärlden-böcker.

Enkelt uttryckt handlar det om inredningsdesignern Paul, som har sin bas i Skottland, men tar uppdrag utifrån. Ett sådant är erbjudandet att dekorera Ingmar Bergmans Fårö, men eftersom han måste bekosta flygresan själv – dessutom är brevet formulerat på dålig engelska – väljer han ett norskt uppdrag i Stavanger, som för honom in i en dataserver som lagrar alla foton som tas i folks mobiltelefoner. Väl där försvinner han.

Eller ”försvinner”. Du känner till uttrycket ”lost in a book” som förklaring till hur du kan uppslukas av en bok. Paul uppslukas och hamnar i en annan dimension, som antingen innebär att han reser i tiden eller i geografin – eller bara mellan olika berättelser. Vartannat kapitel hamnar om en nioårig flicka, Ildr, som vådaskjuter en främmande man som har magi i sin packning – ett vitt pulver som läker sår (antibiotika?), och en 3d-skriven pistol. Båda sakerna ska komma till användning.

Kracht skriver med ett slags behärskat vanvett. Tidigare har jag läst honom sporadiskt, men blir allt mer nyfiken på hans böcker (sju finns översatta till svenska). Air är en roman som förbluffar mer än den imponerar. Den väver samman det hypermoderna med det uråldriga – eller kanske bara att Kracht visar den tidlöshet som är alltets villkor. Han uppnår balans mellan de olika delarna och för samman olika världar, och visar både avvikelser och överensstämmelser.

Många klagar på att jag läser för lite fantasy. Är det här fantasy? Ja, på ett sätt. Den värld Paul hamnar i är lösryckt från vår värld. Men mer är det nog frågan om att han har hamnat på en annan planet. Fast liksom i Krachts tidigare romaner blir ens intryck spretiga. När jag har pratat med andra om boken har de en upplevelse som i väsentliga delar skiljer sig från min. Är det inte så det ska vara? Det här är en roman som uppfyller de önskemål Kristoffer Leandoer påpekar i sin nyligen utgivna Det är läsaren som skriver boken.

Äventyrsberättelsen är fylld av arketyper, och Kracht leker med de slitna troperna hjälten och medhjälparen, dubbelgångaren, skuggan, magikern, den onde fursten, en farsot. Han förnyar sig ändå som författare med den här romanen, som rör sig mellan dimensionerna och främmandegör den bekanta världen. Det är ungefär som att läsa Gunnhild Øyehaugs eller Lydia Davis noveller: en ständig förskjutning av den igenkännbara verkligheten mot knasigare regioner. Dessutom skriver Kracht med mytens obönhörliga kadens, på ett språk som levererar sina slutsatser med samma ofrånkomliga kadens som hos Cormac McCarthy.

När Kracht anger vad några av de skotska bergen heter, Erebus och Terror, kan vi erinra oss hur Joseph Conrad i Mörkrets hjärta snillrikt nog anlade en jämförelse mellan kolonialismen och de tidigare expeditionerna till Nordpolen, där Franklins båda skepp Erebus och Terror förliste 1848 (kuriöst nog skulle båda hittas vid två olika expeditioner under 2010-talet). Paul bor i den skotska hålan där Franklin hämtade sin sista ranson dricksvatten.

Erebus är också i den grekiska mytologin personifieringen av mörker, så Conrad visste vad han gjorde, och Kracht har skrivit en roman som också visar att han är fullt medveten om vad han vill uppnå. I Mörkrets hjärta raljerar Conrads protagonist Marlow över ”den vitmenade staden”, Bryssel, där expeditionen tar sin utgång. Krachts protagonist Paul har i uppdrag att måla svarta ytor vita. Tydligare än så kan inte skuld uttryckas.