Vampyrer, vad gör ni?, Carl-Johan Malmberg, Wahlströms & Widstrand

 

Det första jag ser när jag lyfter på omslagsfliken till Carl-Johan Malmbergs nya bok Vampyrer, vad gör ni? är själva bokens gråmetalliska färg, och på ryggen titeln och författarnamnet skrivna i blodröd färg. Mitt blod isas: vampyrer var det första jag var rädd för, långt innan jag oroade mig för mer verklighetsnära faror.

Fast, är vampyrer så långt ifrån verkligheten som vi vill tro? Malmberg menar att de finns lite varstans, både inom konsten och inom den verkliga världen. Ibland som metaforer eller symboler – ibland som människor med en förmåga att suga energi och kraft ur andra. Det är en spännande och fruktbar tanke, som grundligt utforskas i en bok som vill befinna sig i gränsområden mellan självbiografi, essä, dagbok och fiktion. Det är en bok med många och långa trådar, men de hålls samman av vampyrmotivet, oavsett om Malmberg diskuterar film och litteratur eller människor. Katalysatorn för boken är ett hopplöst försök att bli vän och eventuellt kärlekspartner till G, en avsevärt yngre man med författarambitioner men också med ett hänsynslöst beteendemönster.

G blir en tillfällig vän och en mer långvarig besatthet. Han är bokens ”vampyr”, och som Malmberg använder som utgångspunkt för resonemang kring olika konstverk. Vi som läst honom sedan tidigare känner igen metoden från de tre suveräna essäböckerna från 00-talet, Sällskap, Sår och M. Det nya med den här boken är att berättelsespåret kopplar den samman med den underskattade och oerhört sorgliga kärleksromanen Han som inte gjorde mig sällskap från 2003.

Det skulle bli oerhört långrandigt om jag tog mig före att redogöra för alla Malmbergs exempel i denna ”katalog av enskildheter”. Med rätta avfärdar han den mest kända vampyrromanen, Bram Stokers sömnpiller Dracula, och förordar Sheridan Le Fanus mästerverk Carmilla, och vad jag vet är han också den förste svenska kritikern att uppmärksamma dess beroendeställning till Coleridges formidabla vampyrdikt ”Christabel”.

Dock kunde mer göras kring Lord Byrons vampyrerier, eftersom det var i hans herrgård Villa Diodati vid Genèvesjön där Mary Shelley skapade Frankenstein (vars monster Malmberg mycket riktigt liknar vid vampyren), och där hennes blivande man, poeten Percy Bysshe, svimmade vid Byrons läsning då han erinrade sig en kvinna som hade ögon på sina bröstvårtor. Vilken dikt Byron läste? En piratkopia av den ännu inte publicerade ”Christabel”. (Ken Russells film Gothic, förvånansvärt historiskt korrekt, ger ytterligare belägg för Byrons drag av vampyr.)

Annars är Malmberg oerhört beläst och omdömesgill. Det är märkliga trådverk som förbinder alla dessa verk som tas upp. Att han gillar Camille Paglia har framgått tidigare, och det finns inget att anmärka mot det. Han har en förkärlek också för franska exempel, och det är i sig en välgärning i en tid när så mycket annars handlar om att promota överskattade anglosaxiska idoler. Det hindrar inte Malmberg från att resonera kring Henry James berättarkonst som ”undvikandets konst, det outsagdas” – det räcker med novellerna ”The Beast in the Jungle” och ”The Figure in the Carpet” för att en hel livstids spekulationer kan inledas, eller Malmbergs exempel ”The Turn of the Screw”.

Den metaforiska vampyren är egoisten, parasiten. Ett exempel är Patricia Highsmiths snillrika antihjälte Tom Ripley, en av de många vackra, förföriska och farliga pojkarna. En annan är Tadzio från Thomas Mann kortroman Döden i Venedig. I fiktionen: givetvis Wildes Dorian Gray, urtypen för det Malmberg i ett annat sammanhang kallade AYOR (at your own risk). Melvilles Billy Budd är en annan, Tennessee Williams Sebastian (från pjäsen Suddenly Last Summer) ytterligare en, vars sinistra öde det är att han blir uppäten – ett öde han delar med Grenouille från Patrick Süskinds Parfymen, där protagonisten ofta kallas en fästing – en annan blodsugare, alltså.

Finns det inte risk att blodet så att säga tunnas ut med denna mångfald av exempel? Finns inte vampyren på misstänkt många ställen till slut? Kanske det: jag blir till exempel inte helt såld på idén på Mona-Lisa som vampyr, även om Malmberg lånar idén från poeten William Butler Yeats, som i sin tur lånade den från konstkritikern Walter Pater. Det irriterar mig också (en smula) att han några gånger förminskar en del kvinnliga författarskap till förnamnen Selma och Emily, i stället för Lagerlöf och Dickinson, även om han i rättvisans namn kallar Wilde för Oscar vid något tillfälle.

Malmberg skriver: ”Filmmediet är i sig självt vampyriskt.” Tanken har lånats från Harold Bloom, och Malmberg har inte sett det formulerats tidigare. Det må vara så, men Virginia Woolf skrev redan 1926 en essä om stumfilmens parasitiska förhållande till litterära klassiker, och i hennes bildspråk för att skildra publikens glupskhet - ”The eye licks it all up instantaneously” – finns också en liknelse till vampyren: vi slickar i oss (blodet?). Varför säger jag blod? Jo, så här skildrar Woolf filmmediet i dess tidiga stadium: ”The cinema fell upon its prey with immense rapacity, and to the moment largely subsists upon the body of its unfortunate victim.” Det är mer än på gränsen till vampyriskt.

Det hör till en av de givande poängerna med böcker som denna (rätta mig om jag har fel, men blir de inte allt mer sällsynta i den svenska bokutgivningen?) att man inte behöver hålla med om allt. När Malmberg kallar Arnold Ljungdahls gamla Rilkeöversättning för ”oslagbar” saknar jag en motivering. Varför är dessa fyra rader, ”Ty det sköna är fara, / är en skräck som vi uthärdar knappt i dess början, / och vår beundran är vår tacksamhet mest att vi sluppit / undan dess närhets hot”, bättre än Camilla Hammarströms från 2010: ”För det sköna är inget annat / än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar, / och vi beundrar det så för att det inte nedlåter / sig att utplåna oss”? Och vad gör vi då med Erik Lindegrens översättning: ”Ty det sköna är blott / det förfärandes början, gränsen för vad vi uthärdar, / och vi beundrar det så, för att det upphöjt försmår / att oss förgöra”?

Jag skulle säga att Malmbergs läsningar är logiska och stringenta, men på ett irrationellt och unikt mångsidigt sätt. Han söker samband på oväntade ställen, och det är ett oavbrutet äventyr att följa detta ständigt sökande arbete. Boken är cirka 300 sidor lång, men hade gärna fått vara det dubbla. Det är också lärorikt och ibland kan man tappa sin haka, men man blir aldrig besviken eller upplever sig snuvad. I stället kan den här boken få en att unna sig lyxen att för en stund känna sig bildad.