Konsten att försvinna, Ellen Mattsson, Bonniers

 

Ellen Mattssons tolfte roman kunde ha blivit ett spännande drama om gruppdynamiken i en vänkrets, när en konstnärs målning av dem vänder upp och ned på alla förutsättningar. I stället är det en seg och otydlig berättelse som inte lyckas förmedla engagemang eller ens intresse.

Inom skönlitteraturen fungerar konsten ofta som en varning, ett förebådande. Så är det regelmässigt i de gotiska romanerna från 1700-talet, där målningar ges sinistra egenskaper med katastrofala följder för karaktärernas välmående. I Edgar Allan Poes briljanta novell ”Det ovala porträttet” målar en konstnär av sin fru, utan att märka hennes försämrade hälsa när hon sitter modell, och blir så förtjust i slutresultatet att han utbrister: ”Detta är liv!” – varpå han kastar ett öga på sin fru, som då hunnit dö.

Eller ta Oscar Wildes mästerverk Dorian Grays porträtt, om den stackars dandyn som förälskar sig i ett porträtt av sig själv och önskar att han finge förbli lika vacker medan tavlan skulle få visa ålderstecken. Det slutar inte bra för honom heller.

Förlåt denna uppräkning. Ellen Mattsson har som premiss till sin tolfte roman valt en grupp vänner som samlas i en konstnärs ateljé. Han har målat av dem, men infogat ominösa inslag. Effekten uteblir inte: en av kvinnorna försvinner bokstavligen från sin man, medan Miriam – romanens huvudperson – ögonblickligen överger sin man och stänger in sig i en verkstad för att konservera målningar och möbler.

Det är en lovande upptakt, men tyvärr gör Mattsson inte mycket för att en läsare ska engagera sig i vad som sker. Karaktärerna är för vagt tecknade, och hukar mest i kulisserna. Det är inte lätt att bli klok på vart det här händelseförlopp ska ta vägen, eller vad hon vill säga med romanen. Att konsten har makten att påverka våra beslut? Konstnärens målning innebär en förstämning, en förändring, en försämring.

Förvisso förs resonemang om skuld och ansvar, men det stannar vid stillsamma funderingar kring våra livsval och vad som går att ifrågasätta i hur en lever sitt liv. Här finns annars potential att involvera ett religiöst perspektiv kring just frågor om skuld, svek och botgöring, men den chansen slarvar Mattsson bort. Inte heller blir jag klok på vad hon vill säga om vänskap, då karaktärerna inte ens verkar stå varandra så nära. De går omkring i sina linnekostymer, dricker sitt te och ställer ned kopparna på linnedukar medan de fäller avmätta kommentarer om varandra.

Känslorna befinner sig alltid under kokpunkten. Nietzsche hävdade i ett berömt fragment att sanningen är en armé av metaforer. I den här romanen är sanningen en tavla, men jag kan inte riktigt gå med på att de här individerna skulle påverkas så ofantligt av en uppenbart halvkass tavla.

Med andra ord fanns förutsättningar för ett engagerande drama kring dessa karaktärer, och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: när en roman inte lyckas engagera mig, hur mycket är det romanens fel och hur mycket är det mitt eget? Den här gången är jag benägen att friskriva mig från ansvar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/9 2025)