Svinen, John Ajvide Lindqvist, Ordfront

 

Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist blir alltmer produktiv. Under 00-talet gav han ut fyra böcker, under 10-talet det dubbla – alltså åtta – och under det halva 20-tal som passerat har han redan gett ut ytterligare åtta. Det säger sig självt att allt långtifrån är lika bra. Vad mig anbelangar har han inte lyckats överträffa den lyckade Rörelsen, som jag var med att nominera till Augustpriset 2015.

Man ska som kritiker inte sia i onödan, men något säger mig att Svinen, hans nya bok, knappast blir nominerad till några priser. Den anländer med en varning redan på omslaget: ”Läs på egen risk!” Den följs upp av ett förord där Lindqvist lokaliserar hillbilly horror som den subgenre han siktat in sig på. Den här romanen kan då beskrivas som Lina Wolffs Djävulsgreppet filtrerad genom grisskit.

Det handlar om Tropicos, ett dansband på dekis. Efter en av deras många halvhjärtade spelningar inför de närmast sörjande plockar de upp två liftare, ”Lötta och Klistel”, ett groteskt syskonpar som kidnappar bandet och spärrar in dem i en ladugård där hungriga grisar inväntar att få snaska i sig friterat människokött. Sångaren Roland – synnerligen lämpligt namn på en dansbandssångare! – ges en prekär uppgift: att ligga med Lotta så att hon kan få ett barn. Hon har försökt med sin bror, med vederstyggligt resultat, en ”grispojke”.

Lindqvist har kryddat sin grisiga historia med en humor som tyvärr känns lite tröttkörd och går på typ samma slentrian som den dansbandet uppvisar på sina glest befolkade spelningar. Parallellt med att vi får följa de fastkedjade medlemmarnas vedermödor ges vi dansbandets historia, som inbegriper en kortvarig uppgång och ett mer långvarigt fall. Alla band når sitt rock bottom, men frågan är om något band nått lika djupt i botten som Tropicos?

Syskonparet beväpnar sig med hagelbössa och trimmad grisprodder. Deras ”bygdepsykopatmål” är inte alltid lätt att avkoda. Det som sker blir alltmer hemskt, otäckt och avskyvärt, och jag betvivlar inte att Lindqvist har roat sig kungligt när han har skrivit den här novellan på lite drygt 100 sidor. Avsmaken är förstås själva poängen med body horror, och jag grimaserar illa mest hela tiden.

En gång i tiden varnade kritikern Carl David af Wirsén för August Strindbergs böcker, som han inte kunde motstå att tvångsmässigt recensera, enbart i syfte att berätta att medan allmänheten var för känsligt sinnade att tillgodogöra sig Strindbergs infama haranger ägde han själv en konstitution som tålde behandlingen. Nå, jag är ingen Wirsén, och Lindqvist är förstås ingen Strindberg. Men jag måste erkänna att jag blir mest trött av att läsa den här romanen som är så angelägen att chockera och väcka avsky.

Om jag alltså varnar för boken och ger emfas åt det äckel den framkallar går jag ju författarens ärende, det verkar ha varit hela uppsåtet med boken. Men om det vill sig illa för den högproduktive Lindqvist kan han av allt att döma försörja sig som författare till dansbands sångtexter. I boken finns texterna till några av det fiktiva bandet Tropicos låtar, och jag har väl hört värre saker framföras av kända dansband.