Min tunga moder, Mara Lee, Bonniers

 

Ända sedan debuten med diktsamlingen Kom – 25 år sedan nu – har Mara Lee varit en svår författare. Men vad är då en ”svår” författare? Kanske jag bara menar att hon är svårkategoriserad, eller att hon aldrig gör det lätt för sig. Hennes böcker infriar David Foster Wallaces berömda formel för skrivande: ”to comfort the disturbed and disturb the comfortable”. Lee gör bådadera med sina böcker, och jag kan som hängiven läsare inte göra annat än att lämna allt annat åt sidan när hon utkommer med en ny bok.

Diktsamlingen Min tunga moder är således hennes nionde bok (tionde, om pamfletten Till godheten från 2022 räknas). Det svåra kanske också bara består i att vi som läser tvingas uppfinna nya läsarter. Hennes böcker visar också varför vi i strikt mening aldrig kan säga att vi har ”läst” en bok efter att ha bläddrat igenom den en gång – all verklig läsning är omläsning.

Titeln innehåller en homonym, alltså ett ord med dubbla innebörder. Är mamman tung, eller handlar det om det som på engelska heter ”mother tongue”, alltså ett modersmål? Fundera på det: det är uppenbart att det finns både en moder och ett språk genom hela samlingen. Och är inte dubbla betydelser själva definitionen av poesi?

Dikterna skapar en värld. Diktjaget rannsakar sig själv genom att ljuda sig fram genom tillvaron. Dikterna kopplas till munnen, rösten, talet – och skriket. Lee har tidigare översatt några av Anne Carsons bästa böcker, Makens skönhet, Röd självbiografi, Röd doc>, och Kort sagt. I den här boken figurerar Carson som – ursäkta stel metafor här – ett bollplank. Men hon är också en röst i dikterna, en inspiration till några bekanta berättelser om Hermes, Geyron och Herakles.

Dikterna kretsar kring avstånd och förlust:

Vad saknar du mest?

Hennes halsgrop

Vad saknar du näst mest?

Hennes

nej

kinden mot golvet

vara hos henne

under under

(Borde inte alla nej i språket vara kursiva?) Med språket som fixpunkt utspelar sig många av dikterna just i munnen, i ljuden som uppstår när vi kommunicerar i olika syften. Dikterna iscensätter en mor-dotter-relation, där allt är i rörelse. Dynamiken uppstår också genom de olika uttryckssätt som Lee prövar, i växlingarna mellan narrativa dikter, essäer, lyriska utbrott, replikskiften … Ungefär som hos Carson, alltså – fast det vore att göra Lee en otjänst att peka ut en given förebild. Det här är poesi som uppstår av en nödvändighet, och som inte kan se ut på något annat sätt än exakt så här.

För det är liksom med Mäster Eckharts apofatiska teologi, där Gud endast kan skildras utifrån det han inte är, som poesi uppstår: genom vad den inte är. Några av dessa saker poesin inte är: konform och bunden till normer. Den struktur Lee har hittat till sina dikter liknar inte den typ av ordning som brukar premieras – min gissning är att hon som poet inte skulle kunna skriva konventionellt stringent om så hennes liv var beroende av det.

Lee väcker liv i antiken, och låter essän och poesin gå hand i hand. Hon skapar också en sällsynt välutvecklad koncentration, som ofta visar sig i enskildheter: ”Kärlek är det som stryper våra andetag.” Dikterna innehåller många sådana plötsliga insikter. Liksom i en dialog mellan barnet och mamman, om möten som aldrig blir av, där barnet först frågar: ”Varför såg jag dig aldrig gråta? / Varför lät du aldrig din sorg lysa igenom?”, varpå mamman svarar: ”Varför frågade du mig aldrig det här i det verkliga livet? / Varför lät du inte din kärlek till mig / lysa igenom?” Denna oförmåga till ett möte skildras också i rader som denna: ”Avståndet mellan dem, tunt som ett hårstrå, men djupt som helvetet.”

Som refräng fungerar köttet och dess smak. Härfinns också en rolig etymologisk genomgång av hur det grekiska ordet för kött, ”sarx”, har lämnat spår i de svenska orden sarkofag och sarkasm. I Lees förklaring blir sarkasm ”en dold hyllning till bitande”, genom att det handlar om att bita och sönderslita ett kött. Att uttrycket ”en bitande sarkasm” därmed blir en tautologi är nyheter för mig, men det välkomnar jag.

Hos Lee har våldet alltid legat latent, ibland på ytan och ibland strax därunder. Överlag hittar hon beröringspunkter mellan sina olika ämnen, och knyter ihop allt genom tematiska övergångar. Hon vågar också närma sig ögonblick där det svindlar, där det sublima övergår i något förfärligt. Berättelsen skuggar hennes biografi, med en poet som debuterar vid 27 års ålder, och med ett namn (Mara) som betyder ”evigt vatten”.

Den här boken är ett styrkebesked av Mara Lee, en bok som väger tungt och sprider sin språkliga lätthet med exakt tonträff. Om jag ibland haft svårt för romanerna blir hon en allt mer övertygande poet, och därför är det glädjande att hon ihärdigt fortsätter berika vår poesiutgivning med starka böcker som denna.