Jag var ung när jag första gången läste Donna Tartts roman Den hemliga historien. Den formade mina fortsatta studier och mitt yrkesval. Trettio år senare skulle jag läsa om den. Du kan inte ana vad som då hände!
Nej, förlåt. Jag raljerar, efter att ha lite för många gånger läst ovanstående formulerat av de tretton bidragsgivarna till antologin Oavsett vad vi kallar skönhet, som samlar intrycken från en heldagskonferens om Donna Tartts roman från 1992, en konferens som hölls på Handelshögskolan i januari 2023. Men det stämmer förvisso att jag var ung när jag läste den, The Secret History, och likt flerparten av de som jag pluggade engelska med ledde det till flera omläsningar. Utan att överdriva tror jag det på 90-talet var svårare att hitta någon som inte hade läst den än någon som hade läst den en fyra-fem gånger. Det är med viss stoicism jag möter elever – efter att ivrigt ha upptäckt dark academia – som frågar om jag känner till The Secret History. Well, mina två exemplar av boken – första engelska paperbacken och första svenska pocketen – bär spår av hårt slitage från sena nätters läsningar.
Dark academia är ett av de spår som den här ambitiösa antologin uppehåller sig vid. Med undantag för min reservation inför allmänintresset att redogöra för vad man läste i ungdomen så är det här en läsvärd samling texter, som visar spännvidden hos Tartts roman. I stora drag uppehåller den sig vid fyra intresseområden: just dark academia, grekiskan, jämförelser med Bret Easton Ellis American Psycho (som utkom året innan), samt det fiktiva colleget Hampden där romanen utspelar sig.
Det som förefaller lite märkligt nu med facit i hand är hur relativt bortglömd Tartts roman varit fram till ungefär slutet av 2010-talet. Nu verkar det som att den attraherar unga människors anemoia, alltså nostalgi över något de inte själva har upplevt. Att plugga på universitet förr i tiden ges ett romantiskt skimmer, förstärkt av romanens betoning på reservoarpennor och studier av klassisk grekiska, ämnen som förlänar en exklusivitet.
Här finns, för att fatta sig kort, mängder av essäer som torde intressera alla med intresse för det som lite grovt kan kallas ett osannolikt möte mellan populärkultur och det antika Greklands kultur, på ett mystiskt college i Vermont. Där finns till att börja med Isabelle Ståhls läsvärda förord, Hannah Altmans text om lockelsen hos unga att leva utan vuxennärvaro, Camilla Wallin Lämsäs genomgång av dark academia, och Axel Hörstedts redovisning av hur gymnasieelever i dag fattat tycke för romanen.
Vidare skriver Ingela Nilsson och Lars Nordgren om grekiska inslag, och Ola Sigurdson om initiationsriter i det mystiska, Annika Berg och Oskar Grenholm om hur romanen kan jämföras med Bret Easton Ellis American Psycho, utifrån psykopatibegreppet samt mode. Nene Agneta Ormes redogör för hur det är att läsa Tartts roman som vuxen, och slutligen skriver Moa Ekbom – tillika bokens huvudredaktör – för platsen och institutionerna, och Andreas Romeborn om närvaron av det franska språket. Säcken knyts ihop med ett kort snöre – endast fyra sidor långt – av Erik Törnkvist, som berättar om miljön.
Det finns åtskilligt att ta fasta på, och då har jag inte ens nämnt Stanislas Kuttner-Homs skräcknovell, översatt av Ingela Nilsson, eller Annika von Hausswolffs fotografier, som förstärker bokens exklusiva intryck. Ja, den är verkligen en vacker produkt, som mer än uppfyller de estetiska krav som ställs av Tartts original.
Haltmans text utgår från omläsningen i vuxen ålder, och siktar in sig på hur en bok kan ta oss tillbaka till den ursprungliga upplevelsen, och bli en mental tidsresa. Det handlar om att våga ta in en läsupplevelse, att bekräfta den. Det vanligaste är annars att ta avstånd, något som en del andra gör i antologin. Själv förbluffas jag över den fråga många ställer när jag läser om en bok jag läste i ungdomen, eller ser om en film. ”Håller den?” är för mig en helt irrelevant fråga, för svaret är alltid både ”ja” och ”nej”.
Wallin Lämsä påminner om Rita Felskis teori om ”allätarsmak”, och ser Den hemliga historien som ett typexempel på en bok som lockar både den som vill läsa brett och smalt. Sådana litterära verk, med förmågan att bli lästa både ytligt och djupt, ska vi vara rädda om: de utgör bryggor till något större. (Jag kan erkänna: jag är ambivalent till den här romanen, likväl som jag är det till hennes dåvarande vän Bret Easton Ellis verk, med undantag för mästerverket Skärvorna.)
Essäerna som tar upp de grekiska inslagen hör till antologins starkaste kort. Där resonerar Nilsson om den skumme läraren i grekiska och hans motto, ”skönhet är skräck” (i realiteten en ganska billig tolkning av det sublima), och Nordgren utför räfst och rättarting på Tartts behandling av grekiskan, full av felaktigheter och missförstånd. Påverkar det ens läsning av romanen, för den som inte är lika insatt som Nordgren? Näppeligen, men det ser inte heller bra ut. Å andra sidan verkar hon vara i gott sällskap, då Nordgren har hittat misstag även i Anne Carsons översättningar av Sapfo.
Sigurdsson resonerar kring Nietzsches inflytande, utifrån det appoloniska och det dionysiska. Hans slutsats lyder: ”Det går att läsa Tartts roman som nietzscheansk affirmation av samtidens tragiska belägenhet, men också som en svidande modernitetskritik. Båda tolkningarna är möjliga, men valet är upp till läsaren.” Det låter enkelt, men däri kan förklaringen till varför den fortsätter att locka läsare finnas – den inbjuder till diversifierade tolkningar, och både lockar och stöter ifrån.
Det som Tartt låter illustrera draget av Nietzsche är den backanal som karaktärerna utagerar, med dödlig utgång. I den fjärde säsongen av The Handmaid’s Tale utförs en annan backanal, där 22 kvinnor förföljer Fred Waterford i skogen och sliter honom i stycken. En av kvinnorna är June, som återvänder med blod i ansiktet, liksom karaktärerna i Den hemliga historien gör efter att under sin backanal ha mördat en bonde.
Om jag till sist tvingas avlägga en reservation kanske det rör avsaknaden av Camilla Paglias inflytelserika essä Sexual Personae, som ju utkom strax innan Tartts roman (1990). Där många av den här antologin uppehåller sig vid Nietzsches berömda tes om den logiskt styrda konsten som tillhörande Apollo, och den vilt överskridande konsten som tillhörande Dionysos – och hur markant Tartts illustrerar denna dikotomi – kunde det ha gjorts mer av hur Paglias behandling av ämnet skulle frigöra tolkningen.
Likaså påpekas hur 1991 var året då psykopaten populariserades, inte enbart av Bret Easton Ellis roman American Psycho, utan också i filmer som Martin Scorseses nyfilmatisering av Cape Fear och Jonathan Demmes När lammen tystnar. Den här frågan aktualiserades i den svenska debatten av Kay Glans essäer där han lanserade termen ”skräckel” för författare som var amoraliska – hans svenska exempel var bland andra Stig Larsson, Carina Rydberg och Magnus Dahlström.
För kontextens skull kunde Paglia och Glans ha anlitats, men i gengäld får vi andra berättelser som verkligen berikar ens egen läsning. Om inte annat lockar den till den där sedan länge uppskjutna omläsningen av boken, bara jag kan få sidorna att hålla ihop i antingen den engelska eller svenska boken jag har i mina hyllor. I värsta fall får det bli inköp av en ny: något säger mig att det här är en bok som går att hitta i mer eller mindre välsorterade boklådor, och om inte det är definitionen av en levande klassiker vet jag ingen bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.