Habitat, Theis Ørntoft, Gyldendal

 

Till skillnad från den svenska litteraturen finns ingen dansk enfant terrible, alltså en uppkäftig och provocerande bråkstake. Kanske det säger något (eller mycket) om det danska kynnet. Hade Theis Ørntoft varit svensk så hade han – tja, inte publicerat sig som författare, kanske. Hans tidigare böcker – två diktsamlingar och två romaner – har inte gjort mig tillräckligt förberedd på innehållet i hans nya bok Habitat. För det är en roman som på sätt och vis pulvriserar den autofiktiva genren – min förhoppning lyder att det hädanefter inte längre behövs några autofiktiva romaner.

Huvudpersonen Theis har precis avslutat en relation med kärestan Mai. Han har haft stor framgång med sin generatiosnroman Solar, om karaktären Theis och hans svårigheter att ingå i en samtid, i ett sammanhang. Nu försöker han skriva en essä om vargen – det går så där (”Var är vargen” någon?). Han upplever den svåra dubbla erfarenheten: den enorma friheten som följs av den lika stora ensamheten. Det är oktober – den sorgnaste månaden (fråga Edgar Allen Poes dikt ”Ulalume”) – som följer efter den rekordvarma sommaren 2018, och Theis känner det som att världen håller på att gå under. Han köper droger, han köper prostituerade … Och här kan vi hejda oss för ett ögonblick: hvad sker der, liksom? När berättade en svensk författare senast att hen använde droger eller begår sexköp?

Om vi drar det till sin spets: är inte litteraturen i allmänhet en smula fadd, likgiltig och feg? Ørntoft är en författare som sätter något på spel, med hög insats. Men är det här modigt eller endast dumdristigt? Fakta i målet: män går till prostituerade, knappt under 10 procent. En läsare kan ge upp när vi ställs inför en huvudperson vars moral inte klingar lika skenheligt som vår egen. Låt säga att vi läser Houellebecq (som mycket riktigt nämns) – en go to-referens för sjangserat liv och skörlevnad – och fördömer karaktärernas bristande vandel, men där kan vi alltid uppleva den distans som uppstår när de är fiktiva.

Det är förtvivlan som driver protagonisten Theis. Att han slutar läsa poesi ser jag som ett tydligt symtom på en depression. Det börjar med att han tvångsmässigt konsumerar porr – återigen något som i stort sett saknas hos svenska autofiktiva romanförfattare – och funderar på vad som är galet i samtiden. Där finns Donald Trump, som gjorde sin första mandattid i romanens tidsförlopp. Ørntoft jämför honom med trickstern Loke i den fornnordiska mytologin.

Det är inte så långsökt som det verkar, när Ørntoft hittar sina kopplingar mellan politik och konst. Hans roman byggs ut till en essä. Han bosätter sig i en stuga och hittar en massa fel på byggnaden, där allt är i behov av reparation. Ska stugans förfall spegla hans inre? Han läser humörhöjaren Primo Levi och går på bio med en tinderdejt (att de ser von Triers The House That Jack Built måste ses som ett osedvanligt olämpligt beslut, eller så är jag för lite dansk för att förstå poängen). Och hur ska titeln försvaras? Kanske så här enkelt och rättframt, efter en retorisk fråga om varför vi åker på safari i Afrika och eftersöker det främmande och exotiska: ”Men hvorfor cykler vi ikke bare ud til den lokale mose, hvis vi vil på eventyr? Hvorfor begynder man ikke med at lære sit habitat at kende?”

Han använder eufemismen ”sexarbetare” när han köper sex. Otänkbart i en svensk kontext. Men förlåt för att jag påminner er: för fyra år sedan gjorde den danska radiojournalisten Louise Fischer ett besök hos en swingersklubb, och för att få medlemmarna att ”öppna upp sig” hade hon sex med en av männen, samtidigt som hon spelade in intervjun, som sändes i dansk radio.

Genom sitt sökande rör sig Ørntoft mot Theis barndom, uppväxten där haschrökande och småkriminalitet var på väg att fördärva honom. Där finns ett strukturellt våld, sanktionerat av samhället, och som blir maskulinitetens naturliga skugga. De liv vi lever får konsekvenser för andra, mindre gynnade, och några av romanens starkaste partier är när Ørntoft ger perspektiv på bombdåden i närtid, eller när han ifrågasätter massturismen.

Och här finns också referenser till de gula västarnas protester i Paris, och Theis läser ivrigt om Unabombaren, alltså Theo Kaczynskis vanskligt virriga och stundtals stringenta manifest. Det finns onekligen saker där jag delar Theis (eller Ørntofts) analys av ett samhälle som håller på att gå vilse i ovidkommande och perifera detaljer. Vantrivseln i kulturen är något vi får med fostervattnet. Det finns hos honom en utopisk längtan efter något mindre förstört – vän av ordning kanske då inflikar att denna längtan kunde börja med att han slutar gå till horor.

Romanens Theis är en slags källarmänniska med Dostojevskij som modell. Hur undviker Ørntoft att det blir monotont och enahanda (att Anteckningar från källarhålet är Dostojevskijs bästa roman beror bland annat på att den är så kort)? Det går att läsa Ørntofts bok som ett svar på Knausgårds Min kamp. Även den här romanens Theis sliter med skrivandet. Han tillhör en yngre generation (han är född sexton år senare), och det kanske förklarar hur han – till skillnad från norrmannen – inte drivs av skamkänslor i första taget. Därmed blir hans projekt mer befriande.

Det här är en av de många långa romaner som jag har läst på senare tid (andra: Lydia Sandgren, Anjet Daanje, Alexis Wright). Är det här något som ökat, dessa romaner som till sitt yttre liknar 1800-talets populäraste format? Vet inte, men det kanske är så att modernismen i viss mån har gjort sitt: alltfler författare verkar sugna på att skriva en pre-Joycesk prosa, som om Ulysses inte existerade. Det här är en märkligt lättläst roman, på så sätt att det går att sträckläsa den (tack SJ för era rutinmässiga förseningar, för resten!).

Vi som gillar ambitiösa och intelligenta romaner är bara att gratulera. Ørntoft är garanterat något på spåret när han låter Theis konstatera: ”Med årene er jeg blevet mindre og mindre interesseret i den enkelte sætning. Jeg vil hellere læse bøger, som formelt set måske er upåfaldende og jævnt skrevet, men fuld af interessante tanker, idéer og verdener, end jeg vil læse bøger, som er skrevet i originale sætninger, men ofte er ordinære på indholdsplanet.”