Under kullen, Aubrey Beardsley, översättning Sandra Wiklund, Alastor Press

 

Den som intresserat sig för perioden strax innan 1800-talets slut – den som brukar benämnas fin-de-siècle, symbolismen, estetikens era eller bara dekadensen – har förstås stiftat bekantskap med den talangfullt originella bildkonstnären Aubrey Beardsley. I kretsen kring Oscar Wilde var han ett av de viktigaste namnen – han illustrerade också dennes pjäs Salome. Wilde var inte övermåttan imponerad, utan kallade teckningarna ”grymma och ondskefulla […] de liknar det stygga klottret som en brådmogen skolpojke uträttar i sina skrivböckers marginaler.”

Själv menade Beardsley: ”Om jag inte får vara grotesk är jag intet.” Denne konstnär med sinne för det makabra skrev också prosa, kortromanen Under the Hill, som publicerades i tidskriften The Savoy 1896. Nu har den översatts till svenska för första gången, och publiceras i Sandra Wiklunds översättning i Alastor Press läckra formgivning, där flera av Beardsleys teckningar ingår. Med 74 fotnoter är det något av ett praktverk. Wiklund har också skrivit ett fylligt förord om Beardsley, som fick ett kort liv – dog blott 25 år gammal i tuberkulos. Är det en hyllning eller en parodi som Beardsley ägnar sig åt, frågar sig Wiklund – men varför välja?

Romanen är influerad av Wagners opera Tannhäuser. Men det är i första hand en illustration till begreppet ”no plot, just vibes”. Beardsleys huvudperson Tannhäuser rider in i Venusberget. Han är något av ett rö för vinden, som om författaren vill mena att vi inte kan ges ansvar för våra handlingar. Medan han är en återhållsam älskare är Venus outtröttlig.

Atmosfären är tung av den dekadens som vi förknippar med tidsepoken. Men vad betyder då dekadens, i Beardsleys tappning? Pryda läsare bör nog hålla sig undan det här verket, som låter erotiken övergå i pornografi där gränserna tänjs inför vad som är tillåtet: tidelag och pedofili förekommer, med pudlar, en enhörning och småpojkar. Erotiken hos Beardsley saknar all form av neuros och tvivel, men också moraliska betänkligheter råder det brist på.

Dekoration och förkonstling är de ingredienser som alstrar stilen. Det är det artificiella som blir idealet, ställt i relation till det autentiska. Det liknar förstås Wildes estetik, men Beardsley går längre än Wilde någonsin gjorde – när romanen publicerades satt han i fängelse. Här går det explicit sexuella delvis under radarn, i en märklig men konsekvent kompott av det kodade och det som ställs i öppen dager.

Beardsleys litterära stil påminner om hans konst: den är helt särpräglad i sitt möte mellan det kitschiga och det sublima, och befinner sig hela tiden på gränsen till det smaklösa. Är det eskapism? Tja, i någon mån är det ren estetik, en stil som prålar och har sig, och visar kanske att den här tidsepoken – 1890-talet – mer var en fråga om stil än om genre. Den stilen är också besatt av klädesplagg och möblemang, med färger som symboliserar olika slags begär. Tack vare kommentarsdelen blir det klarlagt hur många av glosorna som bär på dunkla och tvetydiga konnotationer, ofta franska termer för onani och oralsex.

Så här beskrivs till exempel Venus själv:

Venus lade undan penjoaren [morgonrocken] och reste sig framför spegeln i ett moln av spets och volang. Hon var bedårande lång och slank. Nacken och axlarna var underbart tecknade och de små, illvilliga brösten var fulla av den ljuvlighetens retfullhet som aldrig helt kan förstås eller någonsin avnjutas till fullo. Armarna och händerna var subtilt men fint artikulerade och benen var gudomligt långa. Från höft till knä, femtiosex centimeter, från knä till häl, femtiosex centimeter, såsom det anstod en gudinna.

En viss mättnad infinner sig, trots det korta formatet. Romanen förblev ett fragment, men det är inte säkert att det hade gagnat den om Beardsley fått ett längre liv och tillåtits fullborda den. En gång listade Göran Hägg litteraturhistoriens fem tråkigaste romaner, däribland J.-K. Huysmans Mot strömmen och Markis de Sades Juliette, två långa romaner som Beardsley direkt och indirekt anlitar till sitt verk. Jag säger inte att Hägg har rätt, men det finns något av det monotona hos Huysmans och Sade som Beardsley undviker.