Det tänkande hjärtat, David Grossman, översättning Natalie Bloch, Bonniers

 

I fjol kom på svenska Det tänkande hjärtat, en samling essäer och tal av den israeliska författaren David Grossman. Länge avstod jag från att läsa den – kanske i en naiv tro att det som nu pågår skulle – ja, vad? Få ett slut? Att lidandet ska minska i omfattning? Vår svenska regerings passivitet i frågan har blivit ökänd, liksom deras motvilja att kalla det Israel har ägnat sig åt för folkmord. Det anstår inte representanterna för de vuxna i rummet.

Senast i lördags kunde vi läsa att Grossman – efter att länge ha tvekat – börjat använda termen folkmord för kriget i Gaza. Men också att ”[d]et är ett lavinord – när man väl säger det växer det bara, som en lavin. Och det för med sig ännu mer förstörelse och lidande.” Det är med samma vånda han tar sig an den mångåriga konflikten i flera av texterna i boken, där de flesta tillkommit från 2017 fram till månaderna innan 7 oktober 2023.

Grossmans viktigaste fråga handlar om hur Israel efter detta ska kunna etablera fredliga relationer med sina grannländer. Just nu ser vi en upprustning som det enda politiska svaret, och fredliga länder följer mönstret. Det sägs vara i trygghetens namn som Sverige börjat återställa sitt militära försvar – men jag kan inte för mitt liv börja vänja mig vid den slags trygghet som mer vapen skulle innebära. I Grossmans bild av Israels handlingsutrymme innebär inte heller några fredliga avsikter: ”när Israel tar något steg för att skapa fred, gör staten inte det ’för palestinierna’, utan snarare för att förbättra sina egna villkor och öka sina chanser att leva ett fullvärdigt, tryggt liv i det ombytliga våldsamma Mellanöstern.”

Hur ska det bli efteråt – om det ens finns ett efteråt? Grossman gissar: ”Efter kriget kommer Israel att vara ett mycket mer högervridet, militant och rasistiskt land.” Stegvis identifierar han sin regerings handlingar först som ett svek, och nu – sent omsider – som ett folkmord. Det betyder inte att han förminskar Hamas skändlighet, vars illdåd han placerar bortom det mänskliga. Det är ett onödigt hårklyveri. I filmen Runaway Train säger Sara, kvinnan på tåget som löpt amok, till rymlingen Manny att han är ett djur, varpå han svarar: ”No, worse – human.”

Det har snart gått två år sedan Hamas attack och Israels pågående vedergällning – samtidigt befinner sig allt utanför tiden, utanför det normala. Redan innan det utbröt visste Grossman att den här typen av krig ofrånkomligt blir en fråga där stridandet blir målet och inte medlet: kriget är en evighetsmaskin. Med klokhet gör Grossman sitt bästa för att sansat och balanserat diskutera tvåstatslösningen, som ligger så långt borta i dagsläget, men som det är svårt att se några alternativ till som inte innehåller fortsatt lidande och dödande. Just nu är barnens svält i Gaza av den omfattningen att det får irreparabla skador.

Folkmordet i Gaza visar vad som sker när känslor får styra. Grossmans samlade titel, Det tänkande hjärtat, kan provocera, men visar en möjlig utväg ur konflikten, där intellektet inte bortkopplas. Den väg Israel har valt innebär mer falskhet, mer kaos, mer hat. Hur ska något annat än pessimism kunna uppstå ur det här? lyder bokens underförstådda retoriska mening. Grossman skriver med sorg i sinnet över hur hemlandet har blivit maktfullkomligt och korrumperats, och har svårt att se någon positiv utgång.

Kan litteraturen hjälpa? Om en fortsatt naivitet tillåts vill jag tro på litteraturen, som kan lära oss hantera motstridiga perspektiv och paradoxala konklusioner. Litteraturen går helt emot alla binära tankesätt, och skapar förutsättningar för något så enkelt men grundläggande som fullkomlig inlevelse i någon annans liv. Enligt Amos Oz är humor ett botemedel mot fanatism, medan Grossman väljer att citera pianisten Arthur Rubinstein, som menade att konsten gjort honom till n lycklig människa. Den som känner sådan lycka brukar inte behöva lägga andra människor under sig.