Kartotek över döda och återuppståndna, Linda Örtenblad, Nirstedt/Litteratur

 

”I en stillastående värld är det bara de döda som rör sig.” Så skriver Linda Örtenblad i sin nya novellsamling Kartotek över döda och återuppståndna. Hennes förra bok kom 2004, den minnesvärda berättelsesamlingen Den anatomiska teatern. Här samlas nio noveller, flera av dem längre än svensk standard (cirka tio sidor, alltså), och de knyts samman med hjälp av dödsmotiv av olika slag: sökandet efter döda, ovälkomna besök av döda, eller bara försvunna, kvarglömda eller borttappade personer.

Det är noveller som lever högt på antydningar och subtila hintar. Liksom debuten rör sig Örtenblad i besynnerliga stämningslägen. Det är ett sätt att skildra tillvaron så som den ter sig genom ett filter av mystik. På ett ytligt plan kan det likna hur Cecilia Davidsson eller Gunnhild Øyehaug skriver noveller – det vill säga, med sinne för det tankeväckande absurda. Men Örtenblads metod är helt egenartad, när hon ger oss nio utsnitt av en värld som inte direkt har kapats av magisk realism men som liksom ställt sig vid sidan av grå verklighetsskildring.

Bland persongalleriet finns en farmor som månar mer om insekter än om sina barnbarn, en änka som får en stor hund på halsen när mannen dör, en syster som insjuknar. De flesta av dem är ensamma och olyckliga, och bär på något bortom sorg, ilska och frustration. En av dem är en sufflös, och det är kanske en typisk figur, hon som symboliskt är osynlig och endast verkar i det fördolda. En annan är en cynisk guide (i Gamla stan?) som slår följe med en ung turist efter avslutat värv, för att upptäcka att han är son till hennes barndomsvän, med en ovanlig hälsning att framföra.

Novellerna rör sig fritt i tiden, med miljöer som bara undantagsvis, där covid-pandemins effekter gör sig påminda, kan förankras i en specifik tid. Platserna är också mestadels diffusa. Örtenblad vägrar kompromissa och göra billiga eftergifter åt läsarens frustrerande önskemål om svar eller förklaringar. Hon skriver om en värld som inte lägger sig till rätta. Ändå känner jag mig inte helt övergiven när jag läser de här novellerna, som om det finns ett osynligt mönster, som jag mer kan ana än på riktigt urskilja. Tecken saknas inte för den delen i Örtenblads fiktion, med återkomster i olika skepnader.

Linda Örtenblad har inte mist sin förmåga att förbluffa sin läsare, och hon förblir en egensinnig röst, med en ny bok som inte riktigt går att placera bland andra svenska novellförfattare. Hon främmandegör världen, för att göra den – inte begriplig – men kanske bara mer verklig. Det finns i novellerna en febrig och nervig stämning som kan få en att tänka på Kafka och Poe; hon är inte intresserad av att prydligt lägga saker till rätta, utan hon är mer inne på att väcka förundran och orsaka besvär. Exakt det litteratur ska göra, med andra ord.

”Finns det något mera ovisst än när de som reser in i ovissheten återvänder ut ur denna ovisshet?” Så skriver hon i en av novellerna, och det kan stå som en programförklaring till det lovtal till ovisshet som den här gåtfulla boken utgör. Vi har fått för mycket tydlighet och visshet, tycks det mig, och då kan böcker som denna vara ett bra motgift.